Gör din hemläxa

Det är viktigt att man är ordentligt påläst innan man yttrar sig, gör ett utspel. Det har Kalle Larsson förtjänstfullt påpekat.

Veronica, 25, har ett hemligt extraknäck

Givetvis ingen som skriver om Veckorevyn och den verkligt sinnessjuka "artikeln" om prostitution och den "lyckliga horan". Antar att det är för trivialt för att befatta sig med. Patriarkatets verkningar är bara såå ute att diskutera. Och det kan man ju verkligen tycka. Det står också mig fritt att tycka att det är bisarrt, äckligt och sjukt. Men fine. Noterar dock att det blivit lite hallå i kvällspressen, såg att VR:s sex och relationsexpert hade en debattartikel i AB häromdagen och försökte föra något resonemang om att VR står på de unga kvinnornas sida och att man faktiskt försöker lära kvinnor att vara trygga i sin sexualitet. Det gick inte så bra, kan man säga. Beskäftigt hävdar man att det funkar, ett påstående som gör mig djupt oroad och bekymrad. Om unga kvinnor tar åt sig "råden" från VR och tillämpar den på sina konkreta liv är det sämre än vad som är möjligt att ta in. Reproduktion av patriarkala strukturer tror jag är den korrekta termen. Men, och detta är jag den första att skriva under på, att lära kvinnor om sin sexualitet och kanske rentav våga fastställa att kvinnor har en sexualitet överhuvudtaget är i sanning ett behjärtansvärt projekt men - man skjuter helt ovanför målet. Man skriver uteslutande om kvinnors sexualitet i relation till mäns. Man skriver om de hemliga ställena som tänder männen och man skriver om hur man som kvinna ska göra för att bli mer erotisk, rolig och smart. Man har artiklar om huruvida män bryr sig om man som ung kvinna "sunkar till sig" (B. Spears är exemplet här, för övrigt. En kvinna som, gud förbjude, gör det alla manliga rockstjärnor gjort sen tidernas gryning, väljer bort sina barn till förmån för sprit, dans och jag vet inte vad. Men fine). Svaret kan jag upplysa om är JA från manliga respondenten på Moore. Föga förvånande. Vidare finns det någon slags spalt där en man svarar på frågor från unga kvinnor. Man motiverar spalten med att man här kan få reda på "hur män tänker". Fräscht, verkligen. Nåja, jag har inte tänkt mig något textanalytisk genomgång av hela tidningen men när man just tyst och med en kombination av önskan och hoppfullhet fastställt att sämre och tokigare än såhär blir det inte så blir det faktiskt just det. Hela tidningen är ett sorgebarn för kvinnor överallt men den här artikeln är nog det grövsta övertrampet på länge. Såvida man inte räknar den kontinuerliga och systematiska söndringen som man ägnar sig åt eftersom den ens utges. Svårt att inte få hang-ups då om man säger så. Försäkringarna från den sannolikt självutnämnda relationsexperten om att man har "en god tanke" bakom varje artikel ger mig rysningar. För om det är problematiskt med tidningen i sig och det faktum att man inte verkar inse att man agerar i en kontext och alldeles uppenbart springer reaktionära krafters ärenden så är det ännu mer problematiskt att man agerar i någon slags tro om att man är en tidning som står på kvinnors sida och är i alla fall lite radikal.

Men, min kritik mot VR i allmänhet och "artikeln" i synnerhet rör inte alls den påstådda moralpaniken som Arnhög är så indignerad av. Inte på något vis, varken min eller någon annans moral har med det här att göra. Det här handlar om högst materiella saker, ett förtryck, som tar sig många olika uttryck och som givetvis kan maskeras i form av meningslösa diskussioner om just moral och paniken över avsaknaden på denna samhällsbärande kraft. Det är olyckligt och en återvändsgränd om det är där fokus hamnar. Artikeln handlar alltså om "Veronica" som "säljer sex - och gillar det faktiskt". Min spontana tanke är såhär, ja vad ska hon annars säga? Påståendet som inleder är följande:

jag går igång på att män tänder på mig.

Och så kan det säkert absolut vara. Men, nu pratar vi inte om en ömsesidig relation med åtrå och möjligen också känslor. Vi pratar om makt, könsmaktsordningen och det faktum att en kvinna faktiskt sålt sin kropp till en man för att han ska kunna utnyttja den. Vad "Veronica" säger och tycker vet vi redan, det är de gamla vanliga klyschorna från "lyckliga horan" repertoaren. Det är mer intressant att betrakta artikeln i det politiska och mediala läget som vi har att förhålla oss till just nu. Vad innebär det att det kommer en sån här artikel nu, samtidigt som rätt många av de feministiska landvinningarna i rasande fart rullas tillbaka? Vilken strategi ska man använda sig av för att försvara de framgångar feminismen haft och framförallt, vilka vägar kommer att vara framkomliga nu och framåt? Det kan man ju ägnat någon timma till att diskutera i olika forum. Vad innebär det här för de småflickor/unga kvinnor som erbjuder sexuella tjänster på Knutpunkten i centrala stan? De kvinnorna som tar någon tusenlapp för att urföra oralsex på en man inne på en toalett på Knutpunkten? Betyder den här artikeln att de tänker efter igen och kanske söker bryta sitt beteendel eller är det tvärtom, att artikeln har en legitimerande verkan? Och kan Arnhög förklara hur man på Veckorevyn planerar att hantera det?

Om bekännelser

När saker som drar undan mattan under fötterna på en inträffar så blir man rätt så ledsen. Jag är väldigt ledsen för det. Men inte så ledsen som besviken och arg. Jag är ledsen för att feminismen är under så hårt angrepp. Ju äldre man blir desto viktigare blir feminismen. Varje dag är det något som får mig att tänka till och dessutom är det så att ju äldre man blir, desto klarare ser man och söker katalogisera, systematisera och härleda. Alltid samma svar, förtrycket, patriarkatet. Det som är överlägset mest påtagligt just nu är hur man som kvinna hela tiden oundvikligen definieras mot bakgrund av vad man har förhållande till män. Det går inte att förhålla sig till en kvinna utan att kartlägga och syna hennes relationer till olika män. Utan män är inte en kvinna någonting? Det kanske är därför det mest provocerande som finns är när en kvinna säger nej vet du vad, jag avstår, jag är hellre utan en man just nu, jag vill vara själv, jag behöver ingen man. Häri ligger något djupt problematiskt för väldigt många.

Om jag är trött på det så är det ändå ingenting mot hur jävla trött jag är på att jag ska vara tacksam. Jag ska vara tacksam för att män kallar sig feminister, för att vi får lite hjälp på traaaven, för att män överhuvudtaget bekänner sig till feminismen. Jag ska vara tacksam och glad och tacka och ta emot och helst, och detta är viktigt, berömma. Överallt dessa män som säger sig vara feminister i olika former och av olika kaliber och jag undrar vad ni vill säga med det? Jag är mycket nyfiken på vad ni förväntar er av oss? Stående ovationer? I think not. Vem som helst kan väl proklamera sin feministiska livsåskådning men och? Jag skiter högaktningsfullt i det. Återigen är vi tillbaka: action speaks louder than words. Om ni systematiskt behandlar kvinnor som skräp, dunkar era manliga vänner i ryggen efter varje sexistiskt skämt eller köper Café på lunchen eller som i de allra flesta fallen, faktiskt inte har förstått någonting så kan det kvitta. Och faktum är att så länge ni gör EN av föregående saker så kan det kvitta. Jag skiter i vad ni säger. Läs en bok, prata med din mamma, syster, flickvän eller tjejkompis. Fråga henne hur hon upplever förtrycket och vad hon tycker bör göras. Försök att inte avbryta även om det är väldigt, väldigt svårt.

Val "hemma"

Sporadiskt bloggande, verkligen. Det är inte bra. Sthlm tors-sön och för att summera; mycket trevligt och är nöjd. Roligt att träffa människor man inte träffat på länge och roligt att träffa människor man träffat nyligen också. Vemodigt att åka såklart men förvissningen om att nästa vistelse blir avsevärt längre tröstar.

Får försiktigt optimistiska rapporter från E som ju befinner sig i nya hemlandet. Valet ska ha gått mindre dåligt än väntat och DN rapporterar. Ett antal artiklar som jag ska läsa. Det ska bli spännande att sätta sig in i en ny politisk situation och att sondera terrängen där och försöka förstå läget.

Extra allt dåligt

Mycket, mycket dålig dag. Jag vet inte var jag ska börja och jag vet sannerligen inte hur jag ska förhålla mig till det här. Beslutet är fattat och allt möjligt och så livsavgörande är det kanske inte men det känns ändå som att det har något slags symboliskt värde. Vilket det värdet är kan jag däremot inte svara på. Något diffus tes jag driver här, om det råder sannerligen inga tvivel. Och jag borde inte skriva det här. Inte här i alla fall. Inte någonstans. Men det bryr jag mig inte om, allt sånt kvittar nu. Det är inte som att det är någon anstormning hit och det är inte som att de människor som träffar mig får intrycket att jag är en stabil, insiktsfull och tillförlitlig person i allmänhet ändå. De något debila, förvirrade och desillusionerade tendenserna gör sig med största sannolikhet påminda hela tiden. Just nu, ska jag hoppfullt tillägga. Det här med att vara som en öppen bok är inte något jag är ett dugg nöjd med. Jag avskyr det. En gång, på Gotland vill jag minnas, var det en person som såg liksom rakt igenom mig. Aldrig har jag varit så arg tror jag. Bluffkänslan har heller aldrig varit så stark. Men det hör ju inte nödvändigtvis ihop.

Om jag bott i en storstad nu kunde jag tagit på mig varma kläder och gått ut och gått en lång runda och avslutat någonstans med en kopp kaffe och tidning. Det hade varit bra för mig. Det hade varit att föredra framför inomhus. Men å andra sidan, män har ju så effektivt beskurit det offentliga utrymmet för alla kvinnor så jag hade inte vågat i vilket fall. Tack ska ni ha. Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag vet å andra sidan inte vad jag skulle skriva om. Kanske den extradåliga dagen, förmodligen. Den får väl räknas som passerad nu. Nåja. Jag tänker på att det egentligen är ganska ironiskt att det blev såhär. Tänk om jag vetat det då, då hade jag nog varit rätt uppgiven och ledsen. I och för sig hade jag kanske gjort upp, gjort färdigt. Nej, ärligt talat - det hade jag nog inte. Fast fina C har rätt, det hade blivit förr eller senare ändå. Men ändå, sättet. Ovärdigt. Det plågar mig en del. Det är nog ett bra tecken att det gör det.

Idag fick jag veta att min vän M.S trängts med G.P på Arlanda Express häromdagen. Hon var lite mallig för det. Det är rimligt. Inga konstigheter.

I fördärvet

Jag kan inte behärska mig alls idag verkar det onekligen som. Så kan det vara, som Viveka Andebratt skulle ha sagt. I alla fall. Gled in på Bildts blogg och därifrån, och det är detta som är poängen, vidare till någon slags bildblogg som har begåvats med namnet "Alla dessa bilder". Jag tycker det är djupt oroande men också, och nu är jag allvarlig, i viss mån underhållande. Emellanåt undrar jag om det inte varit bättre att avstå från att kommentera bilderna med annat än lite information än var bilden är ifrån och kanske vilka som figurerar. De kommentarer som nu finns är i stil med "Er erfaren och balanserad man" och iakttagelsen att det är bra när "Sveriges statsminister syns bakom den svenska skylten". Det här är alltså landets utrikesminister som kommenterar, det kan vara värt att komma ihåg. Det är genialiskt.

Seriös namndroppning

Det här kan vara den mesta name droppen jag sett i hela mitt liv. Jag misstänker att Helle Klein är väldigt, väldigt glad över att hon har fått ett sms av Margot Wallström. Och vem kan egentligen klandra henne? Jag sitter i detta nu och funderar på vem som är min kändaste vän och så fort jag vet ska jag posta ett sms från den personen här på bloggen så stay tuned. Allvarligt talat, folk borde lära sig kommateringsreglerna.

Söndag

Idag är jag på den platsen Dante skrev om.

Att vara tyngdlös när ingen bryr sig

När det blir stimmigt blir jag nervös. Jag tycker inte om stora idrottsevenemang såsom OS och VM. Jag tycker inte om Idrottsgalan ens. När alla pratar om samma sak och blir alldeles förblindade av oviktiga saker blir jag grundligt nervös. Jag tycker i allmänhet väldigt illa om masspsykoser. Ett annat exempel på ett töcken som drabbade Sverige var ju när Christer Fuglesang åkte upp i rymden. Alla var så glada och tycktes stundom vilja brista ut i sång bara för att fira att en svensk var uppe i rymden. Jaha? Jag vill veta; 1. Varför är alla så glada för att en svensk man i 50-årsåldern är i rymden? 2. Varför frågar ingen honom varför han prioriterat sin infantila dröm om att sväva i tyngdlöshet framför sina barn? Tror inte att en kvinna hade undkommit sådana frågor. 3. Varför tror alla att man på allvar har som högsta dröm att få träffa Fuglesang? Jag är mycket ointresserad av att prata med honom om huruvida han frös eller inte när han var i skeppet. Jag är också mycket ointresserad av att få veta hur pulvermat smakar (jag vet redan hur det smakar dessutom). Det är helt orimligt att vara över 10 år och faktiskt vilja träffa honom. Det är det.

Uppdatering. Från AB på nätet, Åsa Linderborg har läst Fuglesangs bok. Jag visste att det var nåt lurt.

Ett enda argument

Dåligt med bloggande. Vansinnigt oinspirerad och irriterad hela tiden. Addera då att jag tvingats fatta viktiga och avgörande beslut som kommer påverka i alla fall det närmaste året så har vi ett perfekt recept på tilltagande yrsel som tycks eskalera utan att någonsin nå sin kulmen. Onekligen besvärande.

Jag läser tidningar på nätet och möts av en "artikel" där jag får veta vilka underkläder jag ska ha i höst. Jag ska enligt AB vara "syndig och söt". Såklart jag ska, då kanske männen tycker om mig, godkänner, älskar och accepterar mig. Jag läser vidare, Bert Karlsson tillåts breda ut sig, han är upprörd och ordinerar viktnedgång till någon kvinnlig deltagare i Idol. När, och detta är en uppriktig undran, får vi se någon kritisera utseendet hos någon av de deltagande männen? Nej just det, de ska bedömas efter sånginsats och förmågan att entusiasmera. Det är bara kvinnor som ska bedömas efter sitt utseende. Jag läser att män tjänar i snitt 4300 kr mer i månaden än kvinnor och får även lite tips på hur jag som kvinna ska löneförhandla, jag ska använda min ilska på bästa sätt. Ja vet du vad, nog ska jag använda min ilska men knappast där. Om man inte år 2007 ens nått konsensus om att det handlar om strukturellt förtryck och patriarkala strukturer, ja då vet jag inte. Om någon, dessa tre vidriga artiklar till trots, kan ge mig ett enda rimligt argument till varför jag överhuvudtaget ens ska försöka förmå att stiga upp ur sängen imorgon så är jag idel öra. Idel öra. Bring it on.