MItt hem är min borg osv

Två gånger på en helg har det hänt sådär att jag måstemåstehemnuhelstförtiominutersen. Jamen vabra det känns då, den paniken är ju inte ett dugg besvärlig att hantera, nejdå. Det braiga var ju i och för sig att jag kunde åka hem nästan precis när det började kännas så och det var ju tur för annars blir det inte roligt ska jag säga. En kompis kompis i Sydney gifte sig för nån månad sen och hade sin mottagning på en stor yacht som gjorde det som yachter i Sydney gör allt som oftast, kör runt på vattnet i Sydney city. Jag fick rysningar när jag hörde om det. Tänk att vara på en båt och inte kunna gå därifrån, mycket obehagligt. Särskilt som man inte gärna kan ställa till en scen på något bröllopsmottagning, ja inte annars heller men ni vet. Jag tycker det låter mycket farligt det där.

Young and strong

Det är ljuvligt att sitta en ljummen fredagskväll och lyssna på La Bohemé, upptäcker jag. Det är lite skymning och rätt vackert ljus. Det finns ju såklart massa smolk i bägaren i form av bland annat många timmar på jobbet imorgon, hemlängtanskänningar och massiv trötthet. Men det har jag kanske redan nämnt? Jobbet är i och för sig det minsta problemet för lördagar brukar gå rätt snabbt, lite mer att göra och lite mer busy gör att tiden flyger. Så det hoppas vi på. På tal om det så tycker jag tiden flyger rent sådär i allmänhet, det är bara drygt sex veckor kvar nu och det känns som februari var igår ungefär. Jag har ingen vidare lust att teoretisera kring hur det känns, jag nöjer mig med att konstatera att snart ska jag åka hem. Så kan det vara.

Cabbad röd bil

Tydligen så tror jag att man bara kan bli solbränd/bränna sig om man ligger ner, på stranden mellan 12 och 4. Så är det ju inte, om man till exempel är ute och kör bil, cabriolet, hela dagen så bränner man ju också sig. Lite på axlarna och lite i ansiktet och då fryser man sen på eftermiddagen men det gör ju inte så mycket. Men nu behöver jag förstå att solen är överallt. Konstig dag idag, för övrigt. Rolig mest men också lite sådär att det känns som att man, vi, hela tiden balanserar på vansinnets rand. Och det kan ju vara kul förstås men det är något lätt hysteriskt över det hela.

Det är lite tillbaka igen, att det blir höga toppar och djupa dalar. Jag vet inte, det är inte så farligt men onekligen lite skrämmande. Nej det är inte rätt ord för det antyder ju att jag är vettförskrämd och det är jag inte, bara lite lite vaksam. Och det skadar ju inte. Men jag har inte känt att jag har behövt det innan i och för sig. På försidan finns alltså nu; trötthet och att det är precis som innan att det är när allting har lagt sig som det smyger sig på och det kan man ju på sätt och vis säga att det har gjort nu. På motsidan finns; det är inte så farligt. Det är det ju inte. Det blir bra.

Utan det här

(Först stod det "Uran det här" som rubrik, det var inte meningen). Det jag tänkte skriva om var ju hur det är. Eller alltså, hur det känns och hur jag vill. Jag är en sån här person som är besatt av att ha det neat och rakt och organiserat omkring mig och då menar jag inte bara i mitt hem utan verkligen verkligen överallt. Alla som någon gång ätit på mickedonken (det är inte så jävla många för där äter jag mycket, mycket sällan?) vet att jag måste ställa allt rakt på brickan och liksom se till att brickunderlägget är i ordning och en gång när jag var på middag hos min fina vän Renée så frågade hennes pappa fascinerat hur jag beter mig när jag äter kräftor. Han hade länge iakttagit mina små konster på tallriken och konstaterat att det rimligen bör vara omöjligt för en sådan som mig att närvara vid kräftskivor (i princip har han rätt men det handlar inte så mycket om hur man organiserar sin tallrik). Men, det är faktiskt viktigt att man inte blandar till exempel sallad med potatisgratäng eller så. Det ska helst inte vidröra varandra, kyckling och kanske bulgur. Var sak på sin plats. En "vän" till mig tog en gång ett kort på mitt linneskåp, så fascinerad blev han av den tvångsmässiga ordningen där inne (mycket underhållande, tyckte jag). Och för att man till fullo ska greppa vidden av detta så kan jag berätta att jag tycker det här är ok och fint men lite stökigt faktiskt, tror det är stimmet med färgerna eller att de ligger på olika håll. Men det är absolut fint. Jag är alltså med andra ord en person som absolut kan börja gråta av att vinterkläderna inte är ordentligt sorterade. Inget konstigt alls. Inga konstigheter. Och det nästan värsta med allt är att det känns så bra när det är sådär, rakt och liksom ordentligt. Det har hänt flera flera gånger att jag har försökt stå emot och bara nej, vi ska inte organisera ovanskåpen i köket kl sent, inte inte inte. Sen har jag ändå tänkt att det liksom bara är en tidsfråga om hur länge jag kan stå emot, inte huruvida jag ska avstå eller inte. Så jag brukade göra det och oboy vad det känns bra efteråt, förutom den här känslan att det är ett mycket avvikande beteende då. Poängen är i alla fall att det är mycket, mycket svårt för en sådan som mig att vistas i miljöer som är direkt smutsiga. Jag mår nästan fysiskt dåligt av att spendera tid i ett hus där det finns fläckar på heltäckningsmattan, krossat glas på altanen, en upphittad soffa som forslats till verandan och stått ute i några månader och följaktligen luktar lite, ja vad ska man säga, luktar soffa som stått ute i vått och torrt helt enkelt. Jag har väldigt svårt för den här laissez faire grejen (ja den politiken också för all del men nu pratar jag om mentalitet). Jag blir på allvar nedstämd av det här. Jag undrar vad det beror på egentligen att jag är så vansinnigt beroende av ordning och reda? Det har jämt varit så, ända sen jag var liten - jag minns att jag en gång när jag gjorde en önskelista inför min födelsedag organiserade orden efter antalet bokstäver så att listan skulle bli snygg där den hängde på kylskåpet. Vi behöver inte spekulera i graden av sorglighet i det här, tycker jag.

Enough is enough

Knappt sju veckor kvar i Australien. Jag kan inte förstå att det redan har gått fyra månader. Det känns lite som ett töcken när jag tänker tillbaka på det, den absolut första tiden i alla fall. Jag förstår inte riktigt hur jag stod ut men jag hade ju inte direkt något val och nu så här i efterhand så kanske det var bra ändå, att jag gick igenom det och såg det för vad det är. Nu vet jag och nu vet jag nästan hur jag ska förhålla mig till det också. Fast det är ju inte roligt men allt ska ju inte vara roligt heller. Samtidigt kan jag inte säga att jag ångrar mig för det gör jag inte, det tror jag åtminstone inte att jag gör. Jag vet och förstår att det här var bra för mig, att lämna Sverige ett tag och en del saker där som är halvbra för mig. Allt kom ikapp (se mycket panikslagna inlägg från februari) mig och jag fick ta i det och det var kanske bra. Fortfarande är jag genuint förvånad och lite fascinerad över att jag själv var så bombsäker på att jag hade allt under kontroll. Och att alla gick på det, det är skickligt på ett väldigt sorgligt sätt. Fast jag kan ju inte gärna ha några synpunkter på det.

Jag är ledsen också - för att min bästvän tvingades springa ända hem i lördags natt bara för att någon man tror att han har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar. Det är tråkigt att man inte kan gå hem från krogen utan att det ska behövas springa gatlopp. Det här patriarkatet vi har going känns verkligen bra alltså. Jag är så less på det och jag är så förbannad på det! Och jag är så trött på allt jävla liptalk från alla män som bara jajamensjälvklartärjagfeminist, menalltsåhurmenardunuegentligenvadåunderorningnifårvälvässaarmbågarna? Och alltsåvadålitefårmanvälskyllasigsjälvommanärfullochså? Och jagförstårinte,menarduattkvinnorharensexualitet? Äh, det här är ju ett gammalt ämne i den här bloggen men det blev ju aktuellt ju igen och det kan verkligen få mig att bli vansinnig. Det var ju inte det här jag skulle skriva om, egentligen.

Inte vetemjölsmat

Inte så bra är känslan. Det konstiga fortsätter och jag vet inte vad det är men det hjälpte att prata lite om det. Det är bra att veta för eventuella framtida behov. Jag tror jag har lite hemlängtan och så kan det ju vara. En sak som jag behöver öva på är att liksom sluta vara mentalt på väg någon annanstans. Så länge jag kan minnas har det varit så. Jag missar så mycket när jag gör det misstänker jag så det får bli ett slut på det nu. Och det är ju mycket lättare sagt än gjort. Nu ska jag inte äta pizza, jag ska inte göra det. Jag ska äta frukt.

Back off

Det här är saker jag inte tycker så mycket om; bli kallad exempelvis "honey", "sweetie", "angel", "love" eller varför inte "sweatheart". Inte heller tycker jag om när människor står för nära mig och då menar jag närmare än en armlängd bort. Ändå händer detta mig varje dag. Det tycker jag inte om. Jag har mycket svårt för att bli kallad diverse, i och för sig objektivt sett positiva, saker. Inte heller tycker jag om när folk som jag precis hjälpt med nåt på jobbet klappar mig på kärvänligt på armen eller på axeln eller säger att jag har ett fint leende. Här är vad jag vill, jag vill bara att människor ska stå en meter bort när de pratar med mig och när de har pratat kan de le om de tvunget vill, tacka för hjälpen och sedan avlägsna sig. Inget annat, tackskaniha. Det konstiga är att jag ibland liksom försöker backa lite diskret när jag tycker att det blev för nära och då förstår ni, då går personen framåt. Jag tycker det är mycket, mycket märkligt och obehagligt.

Red alert?

Torsdag, är det idag och jag har gått en sväng i ett sista desperat försök att bli av med oerhörda tröttheten (alla vet att motion = energipåfyllning). Utdelningen verkar dock vänta på sig. Jag är lite orolig om jag ska vara ärlig, jag känner igen den här tröttheten och det är inget jättebra tecken precis. Det är inte så illa som det var när det blev maratonsov men det känns inte helt bra. Vi får se hur det blir, jag ska hålla mig själv under mycket strikt uppsikt. Äsch, det blir säkert bra. Det ordnar sig.

Den konstiga håller dock i sig, eller jag vet inte. Alltså, på lördag blir ju rätt många saker bra igen och jag hoppas verkligen att allting kommer kännas tiptop då. Fast jag längtar hem nu, lite grann. Jag längtar så mycket efter mina vänner och min syster, väldigt hela tiden. Hela tiden.

Bloody MF AH

Skit i tjatkvarnen i början, bara kolla på vansinnigt läckra M Wainwright och framförallt, lyssna på texten, lyssnalyssnalyssna säger jag! Here goes. Och nej, jag är inte bitter.

Hämnden ÄR ljuv, lägg av nu

Jag vet inte vad det är frågan om men allt känns helt avigt. Som att vakna alldeles för tidigt och äta godis för att sen somna med lampan tänd och vakna några timmar senare med en alldeles bestämd känsla att den här blir nog inte en så där väldigt speciellt bra dag. Men allt kan ju inte vara roligt såatteh. Jag gör som vanligt, jag diskar, dammsuger, tvättar och snyggar till - det gör i princip alltid susen. Och så åker jag till jobbet och i eftermiddag är husetförmigsjälvsessionen slut och det känns ok på gränsen till rätt skönt faktiskt. Jag har förresten en sak jag undrar, varför är folk jämt så avigt inställda till hämnd? Varför är det jämt såhär att alla bara jamen andra kinden och var den större (inte jävla bokstavligen) människan och blablabla. Varför. Det? Jag vill inte alls vara storsint och ignorera alla motiv utom de ytterst nobla. Folk som inte tycker om hämnd är faktiskt hycklare (men jag ÄR emot dödsstraff, därom föreligger inga tvivel).

Fast igår när jag tittade på DH och lipade när Bree var så underbar med bebisen som inte är hennes faktiskt utan hennes dotter så började jag tänka i termer av att det kanske är så att en ny fas vankas. Någon slags sorgefas, för så känns det faktiskt. Det känns som att det för första gången på länge är kristallklart och att alla kort ligger på bordet och att jag, ja jag har accepterat och nu måste jag få sörja lite. Det finns inte så mycket glödgat raseri som innan, det finns bara en liten obehaglig känsla som snart ska väck.