Kort fran Sydney

Framme i Sydney sedan nagra dagar tillbaka. Kopiosa mangder intryck pa liten tid och darmed mycket att bearbeta. Det ar morgonpromenader i ensamhet, det ar down town eftermiddagar och det luktar magnolia och eucaluptys och det ar att aterse dar vi bodde och det ar julafton fast ingen bryr sig och det ar varm asfalt, ja jag vet - klyschigt och det ar gemenskap och utanforskap pa samma gang. Men det ar ocksa saklart radsla och saknad och langtan. Givetvis, och det ar sa svart fast jag ar mycket bra pa att latsas som ingenting, en initialt till synes framkomlig vag. Svart att processa men det loser sig, saklart. Men det ar valdigt snurrigt nu, det hela. Tack alla ni, ja ni vet. Hinner inte skriva sa far forsoka kommunicera via bloggen istallet, i alla fall nu sa har i borjan.

På väg till andra sidan

Nu, mina vänner, ska jag åka. Först London, sen Hong Kong och så slutligen Sydney. Eller ja, slutligen är ju Perth men ändå. Vi hörs!

Världsfin komplimang till ingen

Jag vet inte vad vi pratade om riktigt. Det var nog ett samtal om att försöka sätta ord på saker som känns, ett med andra ord ganska svårt samtalsämne för oss både då vi till och från (mest till) betraktar oss själva som oförmögna att göra just det. Så är för övrigt inte fallet, vill jag med viss bestämdhet hävda. Övning ger ju färdighet som någon skulle sagt. Men, jag försökte förklara och menade att när det känns så, att personen är någon man kan vila i så är det fint, rätt så stort och tryggt. Ju mer jag sökte förklara desto fumligare lät det men jag behövde inte, hon förstod precis hur jag menar. Det måste vara den finaste komplimangen någonsin sa min vän och det är mycket möjligt att hon har rätt. Att vila hos någon betyder att man kan vila trygg i förvissningen att man delar någon slags grunduppfattning om tingens varande och vetskapen om att samma onda som jag känner känner Du. Då måste man ligga nära och kanske långsamt och varligt stryka med handryggen längs en len kind, stillsamt försöka kuva gråten som letar sig längre och längre upp i halsen bara för att misslyckas och istället resignerat låta tårarna tyst leta sig nerför egna blossande kinder, envist fästa blicken i väggen, blinka snabbt några gånger och tänka att det är fint att vila. Vila hos Dig men också i den betryggande förvissningen att jag är många och att det är det finaste av allt. Det är nog det enda botmedlet för det finns inte EN person att vila hos.

Försiktigt förväntansfull

Jag kan nu nästan skönja slutet på flyttprocess nummer två inom loppet av kort tid. Det är sannerligen mycket att stå i när man ska lämna landet ett tag. Alla förberedelser och praktiska arrangemang runtomkring gör att det blir omöjligt att hinna tänka på den konkreta anledningen till varför jag stressar runt med alla att-göra-listor (för ja, jag för ett ansenligt antal sådana). Men, nu börjar jag kunna fokusera på vad som komma skall och det är en samling svårdefinerbara känslor det rör sig om. Skräckblandad förtjusning är nog det hittills bästa sättet att beskriva det. Men så glider jag in här, här och här och tänker att det kommer nog bli bra, väldigt bra. Förutsättningarna för att jag ska få det bra är ju gynnsammare för mig än för många andra.

Ibland tänker jag att det inte är bra att göra såhär, vad ska jag kalla dem - världsliga saker. Hur kan man egentligen tillåta sig själv att åka, lämna och nonchalera alla saker som behöver göras och som egentligen absolut inte låter vänta på att göras. Det är egentligen osmakligt av mig - åka till andra sidan jorden och göra sånt man gör där istället för att stanna i Sverige och axla lite av det ansvaret som för åtminstone ett tag sen var så självklart. Ett litet dåligt samvete alltså. Jag har lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till den skulden.

Från LV till juletider

Fortfarande känner jag att jag inte räcker till på långa vägar, en för all del objektivt sett riktig känsla får jag nog tillstå. Och så kan det vara men det viktigaste kommer att hinnas med. Förändringar är inte det jag är bäst på, så skulle man kanske kunna sammanfatta läget just nu. Inte för att jag är bitter eller så - tvärtom. Jag är full av tillförsikt och förtröstan som sig bör såhär i juletider. Möjligen är jag bara besviken över att något som jag trott och litat på och antagit varit beständigt istället var väldigt flyktigt och väsenskilt. Jag är emot flyktiga saker. Det gör ont när man förstår hur det egentligen ligger till och den besvikelsen är så mycket mer ledsam än den som infinner sig när man skalar av det hela och bedömer det på ett annat plan. Det personliga är ju politiskt, det är inget nytt. Well.

Det händer saker hela tiden kan man säga. Till exempel har SSU inte förstått någonting. Det är synd, det hade varit väldigt mycket bättre om de faktiskt samlat sig och gjort verklig nytta. På sin plats att välkomna det här. Sjuk terroristlagstiftning. Lek med tanken på att "kampen mot terrorismen" i sig är farligare än den faktiska terrorismen. Och så såklart en synnerligen osmaklig och djupt antifeministisk reklam från Ryan Air. Slås också av det orimliga i att någon med resväska från Louis Vuitton faktiskt skulle resa med Ryan Air. Skulle inte tro det men trots allt syns det en väska i femsiffrig prisklass.

Pricken över i:et

Som om det inte räckte ändå: influensa/magsjuka. Just nu vill jag inte åka, jag vill vara hemma och bli frisk och fira jul. Jag är lite irro och uppgiven nu kan man säga. Jag känner att jag inte kan svara upp mot förväntningar, jag snarare dukar under från dem och reagerar med att dra mig tillbaka ännu mer. Nej, nu tror jag bestämt att jag ska hålla för idag.

Utmanad

Det är väl egentligen ganska givet, att det bland annat blir bloggen som blir lidande när allting snurrar i oerhörd hastighet runt omkring. För så är det och jag måste verkligen fokusera just nu. Det och göra prioriteringar vilket i sig inte är så svårt, det är uppföljningen som är en väldig, låt mig kalla det - utmaning. Jag tänker för mig själv väldigt intensivt att det ska bli bra, att det kommer bli bra och att det löser sig. För så är det. På nåt sätt.

Gör din hemläxa

Det är viktigt att man är ordentligt påläst innan man yttrar sig, gör ett utspel. Det har Kalle Larsson förtjänstfullt påpekat.

Veronica, 25, har ett hemligt extraknäck

Givetvis ingen som skriver om Veckorevyn och den verkligt sinnessjuka "artikeln" om prostitution och den "lyckliga horan". Antar att det är för trivialt för att befatta sig med. Patriarkatets verkningar är bara såå ute att diskutera. Och det kan man ju verkligen tycka. Det står också mig fritt att tycka att det är bisarrt, äckligt och sjukt. Men fine. Noterar dock att det blivit lite hallå i kvällspressen, såg att VR:s sex och relationsexpert hade en debattartikel i AB häromdagen och försökte föra något resonemang om att VR står på de unga kvinnornas sida och att man faktiskt försöker lära kvinnor att vara trygga i sin sexualitet. Det gick inte så bra, kan man säga. Beskäftigt hävdar man att det funkar, ett påstående som gör mig djupt oroad och bekymrad. Om unga kvinnor tar åt sig "råden" från VR och tillämpar den på sina konkreta liv är det sämre än vad som är möjligt att ta in. Reproduktion av patriarkala strukturer tror jag är den korrekta termen. Men, och detta är jag den första att skriva under på, att lära kvinnor om sin sexualitet och kanske rentav våga fastställa att kvinnor har en sexualitet överhuvudtaget är i sanning ett behjärtansvärt projekt men - man skjuter helt ovanför målet. Man skriver uteslutande om kvinnors sexualitet i relation till mäns. Man skriver om de hemliga ställena som tänder männen och man skriver om hur man som kvinna ska göra för att bli mer erotisk, rolig och smart. Man har artiklar om huruvida män bryr sig om man som ung kvinna "sunkar till sig" (B. Spears är exemplet här, för övrigt. En kvinna som, gud förbjude, gör det alla manliga rockstjärnor gjort sen tidernas gryning, väljer bort sina barn till förmån för sprit, dans och jag vet inte vad. Men fine). Svaret kan jag upplysa om är JA från manliga respondenten på Moore. Föga förvånande. Vidare finns det någon slags spalt där en man svarar på frågor från unga kvinnor. Man motiverar spalten med att man här kan få reda på "hur män tänker". Fräscht, verkligen. Nåja, jag har inte tänkt mig något textanalytisk genomgång av hela tidningen men när man just tyst och med en kombination av önskan och hoppfullhet fastställt att sämre och tokigare än såhär blir det inte så blir det faktiskt just det. Hela tidningen är ett sorgebarn för kvinnor överallt men den här artikeln är nog det grövsta övertrampet på länge. Såvida man inte räknar den kontinuerliga och systematiska söndringen som man ägnar sig åt eftersom den ens utges. Svårt att inte få hang-ups då om man säger så. Försäkringarna från den sannolikt självutnämnda relationsexperten om att man har "en god tanke" bakom varje artikel ger mig rysningar. För om det är problematiskt med tidningen i sig och det faktum att man inte verkar inse att man agerar i en kontext och alldeles uppenbart springer reaktionära krafters ärenden så är det ännu mer problematiskt att man agerar i någon slags tro om att man är en tidning som står på kvinnors sida och är i alla fall lite radikal.

Men, min kritik mot VR i allmänhet och "artikeln" i synnerhet rör inte alls den påstådda moralpaniken som Arnhög är så indignerad av. Inte på något vis, varken min eller någon annans moral har med det här att göra. Det här handlar om högst materiella saker, ett förtryck, som tar sig många olika uttryck och som givetvis kan maskeras i form av meningslösa diskussioner om just moral och paniken över avsaknaden på denna samhällsbärande kraft. Det är olyckligt och en återvändsgränd om det är där fokus hamnar. Artikeln handlar alltså om "Veronica" som "säljer sex - och gillar det faktiskt". Min spontana tanke är såhär, ja vad ska hon annars säga? Påståendet som inleder är följande:

jag går igång på att män tänder på mig.

Och så kan det säkert absolut vara. Men, nu pratar vi inte om en ömsesidig relation med åtrå och möjligen också känslor. Vi pratar om makt, könsmaktsordningen och det faktum att en kvinna faktiskt sålt sin kropp till en man för att han ska kunna utnyttja den. Vad "Veronica" säger och tycker vet vi redan, det är de gamla vanliga klyschorna från "lyckliga horan" repertoaren. Det är mer intressant att betrakta artikeln i det politiska och mediala läget som vi har att förhålla oss till just nu. Vad innebär det att det kommer en sån här artikel nu, samtidigt som rätt många av de feministiska landvinningarna i rasande fart rullas tillbaka? Vilken strategi ska man använda sig av för att försvara de framgångar feminismen haft och framförallt, vilka vägar kommer att vara framkomliga nu och framåt? Det kan man ju ägnat någon timma till att diskutera i olika forum. Vad innebär det här för de småflickor/unga kvinnor som erbjuder sexuella tjänster på Knutpunkten i centrala stan? De kvinnorna som tar någon tusenlapp för att urföra oralsex på en man inne på en toalett på Knutpunkten? Betyder den här artikeln att de tänker efter igen och kanske söker bryta sitt beteendel eller är det tvärtom, att artikeln har en legitimerande verkan? Och kan Arnhög förklara hur man på Veckorevyn planerar att hantera det?

Om bekännelser

När saker som drar undan mattan under fötterna på en inträffar så blir man rätt så ledsen. Jag är väldigt ledsen för det. Men inte så ledsen som besviken och arg. Jag är ledsen för att feminismen är under så hårt angrepp. Ju äldre man blir desto viktigare blir feminismen. Varje dag är det något som får mig att tänka till och dessutom är det så att ju äldre man blir, desto klarare ser man och söker katalogisera, systematisera och härleda. Alltid samma svar, förtrycket, patriarkatet. Det som är överlägset mest påtagligt just nu är hur man som kvinna hela tiden oundvikligen definieras mot bakgrund av vad man har förhållande till män. Det går inte att förhålla sig till en kvinna utan att kartlägga och syna hennes relationer till olika män. Utan män är inte en kvinna någonting? Det kanske är därför det mest provocerande som finns är när en kvinna säger nej vet du vad, jag avstår, jag är hellre utan en man just nu, jag vill vara själv, jag behöver ingen man. Häri ligger något djupt problematiskt för väldigt många.

Om jag är trött på det så är det ändå ingenting mot hur jävla trött jag är på att jag ska vara tacksam. Jag ska vara tacksam för att män kallar sig feminister, för att vi får lite hjälp på traaaven, för att män överhuvudtaget bekänner sig till feminismen. Jag ska vara tacksam och glad och tacka och ta emot och helst, och detta är viktigt, berömma. Överallt dessa män som säger sig vara feminister i olika former och av olika kaliber och jag undrar vad ni vill säga med det? Jag är mycket nyfiken på vad ni förväntar er av oss? Stående ovationer? I think not. Vem som helst kan väl proklamera sin feministiska livsåskådning men och? Jag skiter högaktningsfullt i det. Återigen är vi tillbaka: action speaks louder than words. Om ni systematiskt behandlar kvinnor som skräp, dunkar era manliga vänner i ryggen efter varje sexistiskt skämt eller köper Café på lunchen eller som i de allra flesta fallen, faktiskt inte har förstått någonting så kan det kvitta. Och faktum är att så länge ni gör EN av föregående saker så kan det kvitta. Jag skiter i vad ni säger. Läs en bok, prata med din mamma, syster, flickvän eller tjejkompis. Fråga henne hur hon upplever förtrycket och vad hon tycker bör göras. Försök att inte avbryta även om det är väldigt, väldigt svårt.