Tack för det

Saker jag inte visste innan men som jag lärt mig:

- Om en person gör nåt fel/dåligt kan och bör man bli arg/irro/lessen över själva handlingen, man behöver inte förskjuta människan som sådan, bara handlingen.

- Det är inte andra som bestämmer och godkänner ens känslor. Man behöver inte försvara och motivera varför man känner på ett visst sätt.

- Man kan vara en självständig och stark kvinna trots att man behöver vissa människor.

- Det finns ingen riktig poäng med att späka sig (well).

En öde ö

Alla som någonsin prövat att stryka genomblöt skjorta torr vet hur svårt och tidskrävande det är. Jag vet också det nu för jag tog inte in tvätten igår och det regnade som det aldrig regnat i Perth (mig veterligen) innan. Så det blev lite knas och dålig start på veckan i morse men det gick ju bra ändå. Det kändes väldigt väldigt svenskt idag på jobbet på nåt vis, att stå på IKEA och titta ut på mycket grå och regntung himmel. Då blir man lite nostalgisk, tro det eller ej. Fast jag vet inte, jag har varit helt kviiiisi ett tag nu. Jag saknar mina vänner väldigt jättemycket just nu och är lite allmänt less. Och nej, det var inte bara för att det var söndag igår det kändes så. Jag vet inte, jag är bara lite, äsch jag kan inte ens beskriva det. Det känns inte så där klockrent just nu bara men det går säkert över och då blir det bra. Som man säger, selfinflicted pain är bra för karaktären. På tal om att sakna människor och längta så kom jag att tänka på följande. När SVT launched sin supersatsning för några år sen (kanske snarare massa år sen?, Robinson, så funderade jag mycket och länge på varför de medverkande ofta var så ledsna och lipade i nationell tv och vrålade om att de ville träffa sina familjer och snälla rösta ut mig för jag fixar inte det här. Jag minns att jag på riktigt inte förstod det och till och med frågade folk i min omgivning, "varför är de ledsna? De VILLE ju vara med i Robinson och deras familjer finns ju kvar och de får ju faktiskt träffa dem igen, vad är problemet egentligen?" Jag var måhända inte så gammal och det kan ju kanske förklara en del, till exempel att jag faktiskt inte visste så mycket om längtan och saknad men det räcker inte riktigt som förklaring. Tänk vilken tur att jag inte är sådan längre, det hade inte varit så väldigt trevligt att vara en sådan människa för evigt, en sån som är emotionellt handikappad och tycker att självständighet innebär att aldrig någonsin visa känslor och aldrig någonsin ge uttryck för kärlek och affection. Fy. Tänk om jag fortsatt vara en sån som tycker att stå ut och stå emot är det mest ädla man kan göra. Det hade inte varit så kul, gissar jag.

Nu tänker du inte mer på det, hör du det

Verkligen bra och fint att mitt hundrade blogginlägg rör så djupt rörande saker som hur man mår en söndagseftermiddag i Scarboro. Sådär, kan jag meddela. Ibland på söndagar när man tänker på den föregående dagen så kan det kännas lite obehagligt och ofta tänker jag ungefär såhär då (ja, i den här ordningen); lugna dig nu och tänk efter, vad finns det att på allvar vara missnöjd med och få ångest över? Och så tänker jag på det ett tag (det brukar sällan vara problem att hitta händelser av den sorten, konstigt nog) och brukar överväga att skriva en lista över dessa förmodade ångestframkallande händelser. Jag brukar aldrig konkretisera det, skrivandet alltså. Ok. Det är steg ett av två, två handlar om att sedan resolut säga till sig själv att skitsamma. Jag tänker ofta så, är det för jobbigt att tänka på och blir jag ledsen eller irriterad av det - varför inte bara sluta tänka på det? Igår var ett helknas dygn kan jag konstatera, men där går gränsen. Hit men inte längre. Jag förstår inte varför inte alla bara gör så? Undviker att tänka på det som känns fel? Kanske blir det som en överlevnadsgrej när man har så långa känselspröt, inte vet jag men smart är det i alla fall.

Sömnskuld

NU kommer jag ihåg vad det hela skulle mynna ut i men jag har ingen lust längre. Så kan det vara. Men lyssna på detta då, visst är det snålt att efter en fest ta med sig sina drickrester hem? Alla vet ju att det som glöms tillfaller festägaren och att man är en gös om man tar med sig till exempel en öl. Och. Just. Därför. Tog jag med mig mitt vin hem. Det var inte småaktigt alls va? Fast vem ska straffa mig då, får jag dålig karma nu eller blir gud arg kanske. Det tror jag inte på. För övrigt vet jag inte hundraprocentigt vad klockan är. Jag är förhållandevis säker på att daylight savings börjar idag men inte tvärsäker. Jag lägger mig på soffan nu och läser BANG (tack C!) och så hoppas jag att detta har hänt när jag vaknar (jamen det fattar ju alla att jag kommer somna); sminket borta och klockan rätt och det finns choklad i kylen.

BWO

BWO är mina nya favoriter. Den där sockersöta pojken som sjunger ser så oskyldig ut och det blir ju en trevlig kontrast. Om man tänker på Bard alltså. Faktiskt så tycker jag att han är en rätt rolig, Bard. Eller, på många sätt är han säkert inte så trevlig och säkert alldeles väldigt jävlig ibland men när det kom ut att han bossade över skvalleremaillistan så bara garvade han och jamenvafan, alla skvallrar och alla är skadeglada, vad är problemet? Och det ÄR ju roligt. Eller ja. I alla fall, jag är glad. Inte missnöjd.

Hur var det här då, kan man ibland bli tillfrågad och då gäller det att vara väldigt, väldigt försiktig med vad man svarar och framförallt måste man vara sanningsenlig, hjälpligt i alla fall. Men igår så hände det såhär att det var en tidig morgon och jobb och sen oväntat och vid denna tidpunkt fortfarande välkommet besök på jobbet och sen visade det sig att jag kanske förskönat verkligheten lite, as far as hur bra jag är på att spela sånt här litet fotbollsspel som är som hockey fast det är fotboll och boll istället för puck goes. Ja ni fattar. De egenhändigt komponerade reglerna stipulerar att förloraren måste supply vinnaren med alkohol. Fair enough, jag förlorade hence fick köpa öl och gjorde också så och svängde förbi (orden svängde förbi implicerar ju att detta är något som organiserades och verkställdes väldigt impulsivt men så är det givetvis inte). Inte öl för mig tack men väl gott shiraz (alltid) och en liten sväng ner till puben. Att kalla Stanfords för pub är i och för sig egentligen en förolämpning mot världens pubar men skitidet. Det är som att gå ut hemma, man stöter på alla möjliga man gärna vill stöta på och så såklart de som man inte så väldigt gärna vill träffa på. Det är faktiskt precis som hemmavid inser jag nu, man behöver inte styra nåt inför kvällarna för alla ens vänner är på puben. Och är de inte där är de tveklöst hemma. Vi orkar aldrig ta oss in till city och det är ju rätt sorgligt men Scarboro duger så bra åt oss. Ungefär nu känner jag att jag glömde vad det är jag försöker komma till, jag känner att jag bygger upp och drar ut på själva crescendot men när det börjar närma sig så har jag alltså glömt. Det är rätt typiskt.

It´s all about mellisen?

Alltså, jag försöker hänga med lite i vad som händer i Sverige och läser därför lite tidningar på nätet. Länge, länge har jag funderat på om det enda man bryr sig om är melodifestivalen, let´s jävla dance och olika fotbollsspelares eventuella medverkan i kommande matcher. Jag blev så trött på blaskorna och tydde mig full av förtröstan till storebror DN och ville läsa kulturdelen. Vad fann jag? Jag fann att också landets malligaste morgontidning var besudlad av melodifestivalsartiklar. Men, om jag är trött på allt det där och blir illa berörd så är det ändå ingenting ens i närheten av hur mycket jag verkligen hatar, avskyr och föraktar Bonde söker fru. Om jag någonsin igen måste ens scrolla förbi en artikel om nån bonde som heter Andreas och löften om detaljerade skildringar från han och Jessicas USA-bröllop. Då är det jag som går iväg och kräks.

The botten is nådd?

Hemskt trött nu och ska snart upp igen och jobba. MEN, om detta är sant, och det får man väl ändå anta, så är det verkligen det i särklass sjukaste jag läste på mycket, mycket länge. Jag hoppas verkligen att det inte kommer få gå obemärkt förbi i Sverige, det hade varit mycket olyckligt. Och jag blir påmind om den här texten om (mp) som passar så utmärkt här. Men allvar nu, det är verkligen vansinnigt det här.

Hallå, havet?

Dags att vända blad och så vidare. Det blir säkert bra, det brukar ju bli det. Så idag, idag har jag försökt stoppa läckan på bevattningssystemet i trädgården (gick inte så bra), ansökt om aussiekörkort (gick förvånansvärt snabbt), följt med LP till flygplatsen (jag fick funta helt länge på vad airport heter, nu är det illa), kört hem själv på självaste highwayen (gick mycket bra) där det är helt livsfarligt många filer och aggressiva bilkörare i alldeles för stora bilar, snabbadat i väldigt lugnt hav med whatshisname och ikväll ska det kanske bli så att det rinner lite öl ner genom strupen. Det är förresten väldigt konstigt hur man kan bli arg på ett hav, jag är mycket liksom imponerad över att man lyckas uppbåda energi till en sån sak. Fast det är klart, om ens liv går ut på att surfa så är det ju klart som korvspad att man blir heligt förbannad om det råkar vara kav lugnt på vattnet i inte bara en utan två dagar. Det är ju så man blir irriterad.

Svenskar i utland

Det finns ett begrepp som är lite intressant, nämligen utlandssvenskar. Till att börja med är ordet rätt roligt men det kan vi ju lämna därhän för tillfället. I alla fall, det finns ju fördomar om att utlandssvenskar sitter på franska rivieran och sippar på Dagens och läser DI på nätet. Så kanske det är, det vet inte jag, jag har aldrig varit på rivieran, tack gode gud för det. Jag vet bara att de svenskar jag träffat här (mest medelålders, ja förutom mina vänner då) faktiskt gör precis det man kan föreställa sig, de gnäller om de höööga skatterna i Sverige och pratar om hur bra det ääääntligen kan bli nu när vi har en borgerlig regering. Och jag tycker det är så motbjudande att lyssna på, medelålders män med höga inkomster som inte vistats i Sverige på heltid på länge som sitter och ojar sig över a) saker de inte vet någonting om b) saker de inte förstår någonting av c) saker de aldrig kommer förstå något av. Allt som de verkar tycka är satans verk är det som jag kallar en välfungerande (well) välfärdsstat. Man kan absolut tycka att det är dåligt med massa saker som hör välfärdsstaten till men då kan man väl stå för det? Är det väldigt svårt att säga att jag tycker offentligt finansierad välfärd är katastrof och den borde sticka? Man kan tycka så, jag gör inte det men det är ju olika. Jag vet inte, jag blir bara så provocerad. Det borde jag inte bli, jag borde inte tända på alla cylindrar för sånt där längre.

Bang bang

En sak som jag har funderat lite på är huruvida jag någonsin igen kommer känna så starkt och mycket för någon att jag vill spendera varje vaken minut (nåja) och sådär med personen ifråga. Känna så mycket att man gärna vill vakna med personen ifråga varje morgon och dela allt, allt, allt. Jag har glömt hur det känns, jag har helt glömt den här känslan av att om jag inte får stanna här, nära den här personen jämt och helst igår också så går jag sönder. Jag vet inte om jag någonsin kommer känna så för någon igen. Jag vet faktiskt inte ens om jag vill. Men så tänker jag att det kanske känns så just nu och jag är young and free och allt sånt där. Och att i sinom tid och när man träffar Honom och är redo och all sån klokskap. Jag bara säger att som det känns nu så är allt sådant mig mycket, mycket främmande. Men detta får nog räknas som en ytterlighet just nu. Jag vet en person, känner är nog fel ord, men vet som givit den här ytterligheten en helt ny dimension, så långt vill jag inte riktigt gå. ATt vara helt oförmögen att bli involverad i ett riktigt, vuxet förhållande och vara notoriskt otrogen och, kan man gissa sig till, får allvarliga kvävningskänslor av att en annan människa älskar och allt som det innebär. Det verkar ärligt talat inte heller så roligt, förstås. Men summan av kardemumman är att jag är aningen skeptisk till om jag någonsin kommer vilja vara sådär hundraprocentig igen.