Don´t pretend U not hungry

Självklart. Självklart har jag bakat idag och dammsugit och tvättat tusen och diskat och stått i. Jag är inte jätteförvånad, det ska ju tillstås men ändå liksom lite fascinerad. Det löser sig. Det är valborg idag minsann men det betyder ju ingenting här och ingenting för mig hemma heller egentligen. Mer än att morgondagen är en fin dag. Jag minns när jag var i Laos på första maj för några år sen, det var mycket, mycket märkligt - precis som det är att vara här. Framöver behöver jag vara hemma den här dagen eller ja, försöka i alla fall. Första maj, en finfin dag, hoppas det blir bra allting som ska hända sig. Och på sätt och vis, fy vad jag är ung när man tänker på det, när man tänker på hur många första maj jag har firat alltså. However.

Jag pratade med min C häromdagen om det här med kontexter och så och jag älskar kontexter, jag tycker de är mycket viktiga. Och jag tror att jag kanske på sätt och vis är i fel? Kan det vara så tros? Fast det kanske är att framhäva sig själv på ett mycket osympatiskt vis, att hävda det? Jag vet inte, jag trivs bara bättre när man kan föra (här vill jag använda ordet lågmälda, det är mitt favoritord men det passar inte här, fan) intellektuellt stimulerande samtal och ha utbyte av det och där det betyder någonting att man är någorlunda uppdaterad på världsläget och att ja, man inte pratar surf hela tiden. Lef högg direkt och bara, mäh om alla varit till exempel räknenissar hade du lipat för det, va va va? Och så hade det ju varit, givetvis. Bara det att jag känner att enough is enough. Kanske ska jag bli utnämnd till årets pretto nu, kanske - ingen vet. Plus jag är helt irro på alla som läser men inte kommenterar så det så. I see you fattar ni väl.

Too much love will kill ya just as sure as none at all (ja, sure)

Nu blev det sådär igen, jag kände det på mig. Måstemåstemåstehemnuochgärnaförenstundsen. Och då blir jag helt så där att jag får tunnelseende och inte förmår något annat än just det och då blir ibland människor ledsna och sårade men jag kan liksom inte ta in det då. Nu kan jag och nu skäms jag och ångrar mig lite samtidigt som jag vet att jag inte har något verkligt val när det blir sådär. Det är en mittemellantid nu känns det som, det är en månad kvar och jag är som nämnt trött hela tiden och vet ingenting. Jag vet inte om jag vill åka tillbaka och jag vet inte vad jag ska göra hemma och jag vet inte om det här är jag, jag tror inte det fast spelar det någon roll? Jag vet bara att jag är så less på att vara stark, jag är så trött på att kämpa och stånga mig blodig för allting. Jag behöver vila och vara trygg. Jag vill bli struken lite fint och vänligt över håret av någon som stannar kvar en stund och som är nykter helst. Om det ska vara såhär mer så vill jag inte vara med (haha) och så kommer det bli så att jag snart börjar undra om jag inte är loveable för fem jävla öre? Bästa C säger att jag inte är svår att tycka om men jag vet inte, jag tror kanske hon kan ha lite lite fel för jag har inte varit mitt mest tillmötesgående jag på ett tag, jag har ingen lust helt enkelt vilket ju låter konstigt eftersom jag gnäller. Men lägg av, precis som att man kan koppla bort det faktum att jag ska hem och allvar, man är ju sinnessjuk om man fäster sig vid massa människor som man måste åka ifrån - det fattar ju jag också. Jag har funtat på det som St sa om att det är bättre att avstå. Jag tänker att gör man så, avstår, så mår man ju mediumdåligt under en faktiskt rätt lång tid för det är sjukt enerverande (tror jag, I wouldn´t know). Men om man däremot är sådär kortsiktig och tänker som jag gjorde att den dagen den sorgen så blir det eufori och fint ett litet tag och sen rakt ner i avgrunden ett tag som ingen vet hur länge det varar, taget. Och kanske är det värre? Kanske kan allt prat om att friskt vågat och allt det där bara dra så långt bort att det hamnar i Northern Territory? Jag tyckte inte det såklart, jag tänkte som jag brukar göra att jaja, det löser sig och det får jag väl ta tag i då, no worries. Jag börjar tro att det kanske inte var en björntjänst ändå. Men for the record, SÅ illa är/var det inte. Det var bara lite sådär ni vet, lite.

Jag vet inte hur jag menar

Nej nu gör jag det. Nu skriver jag om hur det känns att åka hem. Såhär; jag saknar vissa saker med Sverige och mina människor och ungarna, gud - jag kanske går sönder om jag inte får hålla om dem snart. Men, massa saker har hänt med mig och kanske har det hänt massa saker hemmavid också. Men sakerna som har hänt mig har inte precis bara hänt utan de är ju till största delen rimliga följder av en lång process och sådär. Det är den ena delen av det hela, den andra är snarlik men rör annat, andra förändringar. Jag tror det är förmätet av mig att ens skriva om det så jag får välja mina ord med omsorg. Väga på guldvåg osv. Ungefär på detta viset då, saker som jag innan tyckte var viktiga är inte det längre. Jag har prioriterat om och jag måste säga att jag är mycket förvånad själv. Jag kommer ihåg hur det kändes att flytta in här och hur det kändes i gula lägenheten. Jag kom från mitt och Ms hem som verkligen var ett riktigt hem, inget ihopplock och inga tillfällighetslösningar. Jag blev ju hög på det och var alldeles besatt. Därifrån till hit var vansinnigt svårt såklart och jag vet att jag inte trodde jag skulle stå ut men det gör man ju och man vänjer sig och man förstår vad det handlar om. Nu bryr jag mig inte så mycket, jag sörjer det som var och kanske mest det som inte riktigt blev men det känns bra nu. Jag vet bara inte riktigt hur det ska bli, Helsingborg representerar det där för mig väldigt mycket fortfarande och jag vet inte hur jag ska tackla det, det är inte jag längre och jag kan inte relatera till det nåt mer. Men det måste jag ju göra, man måste respektera och vara en bra människa. Jag vet inte varför det blev sådär, nåt prat om att bredda horisonten och sånt kanske passar här, inte vet jag. Jag vet bara att jag faktiskt ska bo hos en kompis hela sommaren och att blotta tanken på någon sådan lösning för nåt år sedan eller så hade varit helt otänkbar. Jag är såklart inte helt botad men det känns bra nu och det hade det inte gjort då. Det är faktiskt, tro det eller ej, en stor börda som lyfts från mina axlar. Det var inte sunt som jag höll på. En gång när jag var på besök i någon annan stad än hemstaden låg jag och funderade en hel natt på hur man skulle kunna fräscha upp lägenheten jag sov i. Hela natten. Alltså, jag klarar fortfarande inte smuts och stimmighet i ett hem men det är inte lika hemskt längre, jag ska föfan bo hos en kompis. Alltså, jag förstår att inget av det här ter sig minsta lilla rimligt eller logiskt, jag känner att jag bara vecklar in mig mer och mer. Jag ger mig nu innan det blir försent på allvar.

All good things osv

Äsch jag vet inte. Det är så mycket bara, det är massor, heaps, hela tiden. Jag är så dålig på avsked och det är en klyscha men jag kan inte och vill inte. Jag vill inte vara med nåt mer som vi brukar säga. Först tänkte jag att jag med mitt störda anknytningsmönster egentligen borde gilla det här, att saker och ting som händer här på en månad tar 10 år hemma, det är snabba ryck och nya människor och sen hej då och så nya och upp och ner och berg och dalbana men samtidigt så blir man väldigt trött av det, alldeles dränerad liksom på allt vad energi och ork heter. Så jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det just nu, jag är trött bara. Jag vill hem till mina människor, till de jag känner och älskar och som känner mig. Samtidigt lider jag ju såklart av kraftig separationsångest som vanligt så det kommer nog bli lite jobbigt. Ameh vem lurar jag, det kommer bli hemskt men det är ok för det går över och det är inget farligt och det ligger kvar och blabla. Jag är trött nu bara, väldigt trött. Och jag tror att jag kan ha gått mistom något potentiellt bra och det gnager ju en del om man säger så. Eller så tänker jag så bara för att jag inte vet och inte kommer att få veta, mycket typiskt mig. Fast det stör mig att jag inte får veta det heller, om det mest kretsar kring att jag inte får veta eller om det är på riktigt. Det kändes inte som en sådan triumf som det brukar och det kändes rätt bra och inte bara som ett sinnessjukt spel som man ska vinna och om det känns så, ja då vet man att man faktiskt får se till att vara på sin vakt. Jag vill egentligen inte skriva om det för det känns lite som att skriver jag om det så solkar jag ner det och det vill jag inte. Om inte korthusliknelsen hade varit så satans töntig så hade jag dragit upp den men det ska jag inte göra, jag hejdar mig medans tid är. Mycket olikt mig.

Helvetes skit och orättviseboken fram

Gräsklipp på morgonen precis utanför huset och jag blir mycket, mycket irriterad på det. Så mycket gräs är det inte och det är inte nån jävla fotbollsplan som kräver rigoröst underhåll eller? Ge dig. Det slutar verkligen inte, jag saknar ordentlig isolering. Och kläderna luktar rök och det luktar sådär ni vet så att det blir som ett litet moln runt en och det är ju på sätt och vis fint för då behöver man inte röka om man nu skulle vilja det. För man behöver bara lukta på kläderna alltså. För övrigt gifter sig rökdoften rätt så bra med min Arden-parfym, det visste jag inte. Det är ingen affärsidé direkt men helt klart trevligare att de går ihop än att de tillsammans hade blivit något helt vämjeligt. Det finns det säkert folk som tycker i och för sig men det skiter jag i. Det är så onödigt att det ska börja göra ont nu inna jag ska åka hem, jag förstår mig inte på det. Det är så typiskt och det är en sån bisarr klyscha att jag inte vill vara med. Idag vill jag inte vara med och det känns lite sådär ni vet som att man faller. Till exempel om jag blir jätterädd så känns det så, som en hisnande känsla och det är ingen bra sak kan jag lova. Jag är ledig idag och det kommer bli så att jag inte gör ett enda någonting känns det som. Inte ens behöver jag gå ut och röka om jag nu skulle vilja det för jag kan bara lukta på mina kläder om rökandan mot all förmodan skulle falla på. Nej, jag är inte bitter och inte ledsen och inte arg och ingenting. Jag bara är.

You´re so hot that I melted

Nu förstår ni känns det så jävla bra. Det känns så bra så bra så bra så bra så bra. Look into your heart and you´ll find love love love. Fast så är det ju inte men det är bra allting just nu. Jag har väldigt bra vänner här som jag tycker väldigt mycket om och jag känner att det blir bra allting. Jag tänker ibland på hösten och hur det ska bli men det är så lång dit och jag vet inte vad som är viktigt längre. Det ändras från dag till dag. Helst vill jag inte tänka på det just nu. Jag vill hellre tänka på att jag ska till jobbet nu och bara jobba 5 timmar och sen ska jag ila hem (vem använder ordet ila längre? samma som använder ordet repellera kanske) och duscha och byta om till lilla svarta (jo, allvar!) och sen ta taxin som bäst för den står och väntar vid 7 och sen ska jag lämna tandborsten i badrummet och sen ska jag dricka ett glas ljuvligt rött vin och njuta av sällskapet, vänner som är fina och på riktigt och vänner man är trygg med. Det är bra skit ser ni.

Do you talk in the middle of Seinfeld?

Idag är det en sån här bra dag! Det är sol och varmt och jag är glad. Inte bara för att det är soligt och skönt utan för att det känns bra nu igen. Det känns som att jag är här och nu och inte någon annanstans och det är i sanning en skön känsla och lite det jag strävade efter. Jag lyssnar på Hello Saferide och det borde jag göra mycket oftare tycker jag egentligen. Jag saknar syster J och ungarna nåt vansinnigt och pratar ihjäl mig om dem och om C och S såklart för jag saknar mina soldater. Det vi har är så fint att jag nästan, jag vet inte, det är fint bara att ni finns. Nu sjunger hon att If I fall would you pick me up och det är ju det man har sin armé till! På tal om det hörde jag en kiwi säga att vi svenskor är som en fucking swedish army och det är ju kanske sant. Jag förstår inte på vilket sätt det skulle vara en dålig sak. Jag ska till jobbet nu och där ska jag bara vara några veckor till, ungefär tre och hjälp vad de tjatar om att jag borde stanna och hur ska de klara sig. Well. Nu tjejlyssnar jag, vad jag är töntig! Jag funderar på om jag borde lära mig surfa innan jag åker hem men så samtidigt tänker jag att det är ju lite för sent nu och vad ska jag med den kunskapen till i Sverige egentligen? Jag vet inte, jag får se. Jag blir så irriterad på mig själv bara för att jag jämt är så otålig och vill kunna allting med en gång och inte orkar med att lära mig och jag tycker det är jobbigt att inte behärska grejen med en gång. Vi får se, det ser ju onekligen roligt ut men vissa är helt besatta. Det finns en tjänst här som man kan prenna på, en smstjänst som håller en uppdaterad på surfförhållandena. Ja kära nån.

Stört, fel, äckligt, män

Jag tror inte mina ögon. Det måste vara det här man menar med att sätta morgonkaffet i halsen. Lyssna här nu. Jag läser tidningen, West Australias morgontidning och är fast besluten att traggla mig igenom hela. Tills jag kommer till den här artikeln; "The Boom is killing my business" - oj tänker man då, för vilken sektor är högkonunkturen dålig? Jo förstår ni, för bordellerna, jajamen. Det handlar om att Kalgoorlies bordell är till salu, för övrigt omnämns bordellen som en av WA´s största turistattraktioner och bordelldrottningen (sic!) beskriver hur högkonjunkturen har skadat affärerna eftersom män som gick en gång i veckan eller var fjortonde dag nu bara har tid att komma en gång i månaden för de är så upptagna med att tjäna stålar. Nej, allvarligt talat, jag är alldeles för jävla upprörd för att ens kunna skriva nåt. Det är ju helt sinnessjukt, helt barockt, motbjudande, frånstötande och äckligt. Läs själva . Nu vill jag fan åka hem.

MItt hem är min borg osv

Två gånger på en helg har det hänt sådär att jag måstemåstehemnuhelstförtiominutersen. Jamen vabra det känns då, den paniken är ju inte ett dugg besvärlig att hantera, nejdå. Det braiga var ju i och för sig att jag kunde åka hem nästan precis när det började kännas så och det var ju tur för annars blir det inte roligt ska jag säga. En kompis kompis i Sydney gifte sig för nån månad sen och hade sin mottagning på en stor yacht som gjorde det som yachter i Sydney gör allt som oftast, kör runt på vattnet i Sydney city. Jag fick rysningar när jag hörde om det. Tänk att vara på en båt och inte kunna gå därifrån, mycket obehagligt. Särskilt som man inte gärna kan ställa till en scen på något bröllopsmottagning, ja inte annars heller men ni vet. Jag tycker det låter mycket farligt det där.

Young and strong

Det är ljuvligt att sitta en ljummen fredagskväll och lyssna på La Bohemé, upptäcker jag. Det är lite skymning och rätt vackert ljus. Det finns ju såklart massa smolk i bägaren i form av bland annat många timmar på jobbet imorgon, hemlängtanskänningar och massiv trötthet. Men det har jag kanske redan nämnt? Jobbet är i och för sig det minsta problemet för lördagar brukar gå rätt snabbt, lite mer att göra och lite mer busy gör att tiden flyger. Så det hoppas vi på. På tal om det så tycker jag tiden flyger rent sådär i allmänhet, det är bara drygt sex veckor kvar nu och det känns som februari var igår ungefär. Jag har ingen vidare lust att teoretisera kring hur det känns, jag nöjer mig med att konstatera att snart ska jag åka hem. Så kan det vara.