Systerskap

Allt som jag kan om systerskap har jag lärt mig i vuxen ålder. Min mamma kan inget om systerskap så direkt omöjligt för henne att undervisa mig i ljuvliga konsten systerskap och även om hon vetat något är det förstås inte säkert att hon velat lära mig. Hon har lärt mig allt om konkurrens, avundsjuka och missunnsamhet istället. Hon, skulle man kunna säga, har minuslärt mig om systerskap i och med att det alltid handlat om konkurrens. Alla andra flickor och kvinnor har alltid varit bättre, smalare (jag skulle vilja säga kanske framförallt smalare), sötare, ambitiösare, lydigare, trevligare, omtänksammare, mer välartikulerade, mer finlemmade, mer disciplinerade och mer välartade än vi. Det är inte så man lär sig om systerskapet. Svartsjuka och förakt är inte två ingredienser i det som jag kallar systerskap så man kan nog lugnt säga att jag hamnade lite på efterkälken redan från början. Och jag är by all means absolut inte helt botad än, det är lätt att återfalla i gamla mönster ska gudarna veta. Nåja, nu har jag ju lärt mig i alla fall. Systerskap är nog det finaste som finns. Systerskap är att finnas där och att stötta och att lyssna och att dela gemensamma erfarenheter. Systerskap är en sån där ekvation där summan är större än de sammanlagda delarna. Systerskap är att glädjas åt varandras framgångar och att trösta och uppmuntra i motgång, att lyfta upp och bära om det blir för tugnt ensam. Och det är ju precis därför det är så fint.