Gör din hemläxa

Det är viktigt att man är ordentligt påläst innan man yttrar sig, gör ett utspel. Det har Kalle Larsson förtjänstfullt påpekat.

Veronica, 25, har ett hemligt extraknäck

Givetvis ingen som skriver om Veckorevyn och den verkligt sinnessjuka "artikeln" om prostitution och den "lyckliga horan". Antar att det är för trivialt för att befatta sig med. Patriarkatets verkningar är bara såå ute att diskutera. Och det kan man ju verkligen tycka. Det står också mig fritt att tycka att det är bisarrt, äckligt och sjukt. Men fine. Noterar dock att det blivit lite hallå i kvällspressen, såg att VR:s sex och relationsexpert hade en debattartikel i AB häromdagen och försökte föra något resonemang om att VR står på de unga kvinnornas sida och att man faktiskt försöker lära kvinnor att vara trygga i sin sexualitet. Det gick inte så bra, kan man säga. Beskäftigt hävdar man att det funkar, ett påstående som gör mig djupt oroad och bekymrad. Om unga kvinnor tar åt sig "råden" från VR och tillämpar den på sina konkreta liv är det sämre än vad som är möjligt att ta in. Reproduktion av patriarkala strukturer tror jag är den korrekta termen. Men, och detta är jag den första att skriva under på, att lära kvinnor om sin sexualitet och kanske rentav våga fastställa att kvinnor har en sexualitet överhuvudtaget är i sanning ett behjärtansvärt projekt men - man skjuter helt ovanför målet. Man skriver uteslutande om kvinnors sexualitet i relation till mäns. Man skriver om de hemliga ställena som tänder männen och man skriver om hur man som kvinna ska göra för att bli mer erotisk, rolig och smart. Man har artiklar om huruvida män bryr sig om man som ung kvinna "sunkar till sig" (B. Spears är exemplet här, för övrigt. En kvinna som, gud förbjude, gör det alla manliga rockstjärnor gjort sen tidernas gryning, väljer bort sina barn till förmån för sprit, dans och jag vet inte vad. Men fine). Svaret kan jag upplysa om är JA från manliga respondenten på Moore. Föga förvånande. Vidare finns det någon slags spalt där en man svarar på frågor från unga kvinnor. Man motiverar spalten med att man här kan få reda på "hur män tänker". Fräscht, verkligen. Nåja, jag har inte tänkt mig något textanalytisk genomgång av hela tidningen men när man just tyst och med en kombination av önskan och hoppfullhet fastställt att sämre och tokigare än såhär blir det inte så blir det faktiskt just det. Hela tidningen är ett sorgebarn för kvinnor överallt men den här artikeln är nog det grövsta övertrampet på länge. Såvida man inte räknar den kontinuerliga och systematiska söndringen som man ägnar sig åt eftersom den ens utges. Svårt att inte få hang-ups då om man säger så. Försäkringarna från den sannolikt självutnämnda relationsexperten om att man har "en god tanke" bakom varje artikel ger mig rysningar. För om det är problematiskt med tidningen i sig och det faktum att man inte verkar inse att man agerar i en kontext och alldeles uppenbart springer reaktionära krafters ärenden så är det ännu mer problematiskt att man agerar i någon slags tro om att man är en tidning som står på kvinnors sida och är i alla fall lite radikal.

Men, min kritik mot VR i allmänhet och "artikeln" i synnerhet rör inte alls den påstådda moralpaniken som Arnhög är så indignerad av. Inte på något vis, varken min eller någon annans moral har med det här att göra. Det här handlar om högst materiella saker, ett förtryck, som tar sig många olika uttryck och som givetvis kan maskeras i form av meningslösa diskussioner om just moral och paniken över avsaknaden på denna samhällsbärande kraft. Det är olyckligt och en återvändsgränd om det är där fokus hamnar. Artikeln handlar alltså om "Veronica" som "säljer sex - och gillar det faktiskt". Min spontana tanke är såhär, ja vad ska hon annars säga? Påståendet som inleder är följande:

jag går igång på att män tänder på mig.

Och så kan det säkert absolut vara. Men, nu pratar vi inte om en ömsesidig relation med åtrå och möjligen också känslor. Vi pratar om makt, könsmaktsordningen och det faktum att en kvinna faktiskt sålt sin kropp till en man för att han ska kunna utnyttja den. Vad "Veronica" säger och tycker vet vi redan, det är de gamla vanliga klyschorna från "lyckliga horan" repertoaren. Det är mer intressant att betrakta artikeln i det politiska och mediala läget som vi har att förhålla oss till just nu. Vad innebär det att det kommer en sån här artikel nu, samtidigt som rätt många av de feministiska landvinningarna i rasande fart rullas tillbaka? Vilken strategi ska man använda sig av för att försvara de framgångar feminismen haft och framförallt, vilka vägar kommer att vara framkomliga nu och framåt? Det kan man ju ägnat någon timma till att diskutera i olika forum. Vad innebär det här för de småflickor/unga kvinnor som erbjuder sexuella tjänster på Knutpunkten i centrala stan? De kvinnorna som tar någon tusenlapp för att urföra oralsex på en man inne på en toalett på Knutpunkten? Betyder den här artikeln att de tänker efter igen och kanske söker bryta sitt beteendel eller är det tvärtom, att artikeln har en legitimerande verkan? Och kan Arnhög förklara hur man på Veckorevyn planerar att hantera det?

Om bekännelser

När saker som drar undan mattan under fötterna på en inträffar så blir man rätt så ledsen. Jag är väldigt ledsen för det. Men inte så ledsen som besviken och arg. Jag är ledsen för att feminismen är under så hårt angrepp. Ju äldre man blir desto viktigare blir feminismen. Varje dag är det något som får mig att tänka till och dessutom är det så att ju äldre man blir, desto klarare ser man och söker katalogisera, systematisera och härleda. Alltid samma svar, förtrycket, patriarkatet. Det som är överlägset mest påtagligt just nu är hur man som kvinna hela tiden oundvikligen definieras mot bakgrund av vad man har förhållande till män. Det går inte att förhålla sig till en kvinna utan att kartlägga och syna hennes relationer till olika män. Utan män är inte en kvinna någonting? Det kanske är därför det mest provocerande som finns är när en kvinna säger nej vet du vad, jag avstår, jag är hellre utan en man just nu, jag vill vara själv, jag behöver ingen man. Häri ligger något djupt problematiskt för väldigt många.

Om jag är trött på det så är det ändå ingenting mot hur jävla trött jag är på att jag ska vara tacksam. Jag ska vara tacksam för att män kallar sig feminister, för att vi får lite hjälp på traaaven, för att män överhuvudtaget bekänner sig till feminismen. Jag ska vara tacksam och glad och tacka och ta emot och helst, och detta är viktigt, berömma. Överallt dessa män som säger sig vara feminister i olika former och av olika kaliber och jag undrar vad ni vill säga med det? Jag är mycket nyfiken på vad ni förväntar er av oss? Stående ovationer? I think not. Vem som helst kan väl proklamera sin feministiska livsåskådning men och? Jag skiter högaktningsfullt i det. Återigen är vi tillbaka: action speaks louder than words. Om ni systematiskt behandlar kvinnor som skräp, dunkar era manliga vänner i ryggen efter varje sexistiskt skämt eller köper Café på lunchen eller som i de allra flesta fallen, faktiskt inte har förstått någonting så kan det kvitta. Och faktum är att så länge ni gör EN av föregående saker så kan det kvitta. Jag skiter i vad ni säger. Läs en bok, prata med din mamma, syster, flickvän eller tjejkompis. Fråga henne hur hon upplever förtrycket och vad hon tycker bör göras. Försök att inte avbryta även om det är väldigt, väldigt svårt.

Val "hemma"

Sporadiskt bloggande, verkligen. Det är inte bra. Sthlm tors-sön och för att summera; mycket trevligt och är nöjd. Roligt att träffa människor man inte träffat på länge och roligt att träffa människor man träffat nyligen också. Vemodigt att åka såklart men förvissningen om att nästa vistelse blir avsevärt längre tröstar.

Får försiktigt optimistiska rapporter från E som ju befinner sig i nya hemlandet. Valet ska ha gått mindre dåligt än väntat och DN rapporterar. Ett antal artiklar som jag ska läsa. Det ska bli spännande att sätta sig in i en ny politisk situation och att sondera terrängen där och försöka förstå läget.

Extra allt dåligt

Mycket, mycket dålig dag. Jag vet inte var jag ska börja och jag vet sannerligen inte hur jag ska förhålla mig till det här. Beslutet är fattat och allt möjligt och så livsavgörande är det kanske inte men det känns ändå som att det har något slags symboliskt värde. Vilket det värdet är kan jag däremot inte svara på. Något diffus tes jag driver här, om det råder sannerligen inga tvivel. Och jag borde inte skriva det här. Inte här i alla fall. Inte någonstans. Men det bryr jag mig inte om, allt sånt kvittar nu. Det är inte som att det är någon anstormning hit och det är inte som att de människor som träffar mig får intrycket att jag är en stabil, insiktsfull och tillförlitlig person i allmänhet ändå. De något debila, förvirrade och desillusionerade tendenserna gör sig med största sannolikhet påminda hela tiden. Just nu, ska jag hoppfullt tillägga. Det här med att vara som en öppen bok är inte något jag är ett dugg nöjd med. Jag avskyr det. En gång, på Gotland vill jag minnas, var det en person som såg liksom rakt igenom mig. Aldrig har jag varit så arg tror jag. Bluffkänslan har heller aldrig varit så stark. Men det hör ju inte nödvändigtvis ihop.

Om jag bott i en storstad nu kunde jag tagit på mig varma kläder och gått ut och gått en lång runda och avslutat någonstans med en kopp kaffe och tidning. Det hade varit bra för mig. Det hade varit att föredra framför inomhus. Men å andra sidan, män har ju så effektivt beskurit det offentliga utrymmet för alla kvinnor så jag hade inte vågat i vilket fall. Tack ska ni ha. Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag vet å andra sidan inte vad jag skulle skriva om. Kanske den extradåliga dagen, förmodligen. Den får väl räknas som passerad nu. Nåja. Jag tänker på att det egentligen är ganska ironiskt att det blev såhär. Tänk om jag vetat det då, då hade jag nog varit rätt uppgiven och ledsen. I och för sig hade jag kanske gjort upp, gjort färdigt. Nej, ärligt talat - det hade jag nog inte. Fast fina C har rätt, det hade blivit förr eller senare ändå. Men ändå, sättet. Ovärdigt. Det plågar mig en del. Det är nog ett bra tecken att det gör det.

Idag fick jag veta att min vän M.S trängts med G.P på Arlanda Express häromdagen. Hon var lite mallig för det. Det är rimligt. Inga konstigheter.

I fördärvet

Jag kan inte behärska mig alls idag verkar det onekligen som. Så kan det vara, som Viveka Andebratt skulle ha sagt. I alla fall. Gled in på Bildts blogg och därifrån, och det är detta som är poängen, vidare till någon slags bildblogg som har begåvats med namnet "Alla dessa bilder". Jag tycker det är djupt oroande men också, och nu är jag allvarlig, i viss mån underhållande. Emellanåt undrar jag om det inte varit bättre att avstå från att kommentera bilderna med annat än lite information än var bilden är ifrån och kanske vilka som figurerar. De kommentarer som nu finns är i stil med "Er erfaren och balanserad man" och iakttagelsen att det är bra när "Sveriges statsminister syns bakom den svenska skylten". Det här är alltså landets utrikesminister som kommenterar, det kan vara värt att komma ihåg. Det är genialiskt.

Seriös namndroppning

Det här kan vara den mesta name droppen jag sett i hela mitt liv. Jag misstänker att Helle Klein är väldigt, väldigt glad över att hon har fått ett sms av Margot Wallström. Och vem kan egentligen klandra henne? Jag sitter i detta nu och funderar på vem som är min kändaste vän och så fort jag vet ska jag posta ett sms från den personen här på bloggen så stay tuned. Allvarligt talat, folk borde lära sig kommateringsreglerna.

Söndag

Idag är jag på den platsen Dante skrev om.

Att vara tyngdlös när ingen bryr sig

När det blir stimmigt blir jag nervös. Jag tycker inte om stora idrottsevenemang såsom OS och VM. Jag tycker inte om Idrottsgalan ens. När alla pratar om samma sak och blir alldeles förblindade av oviktiga saker blir jag grundligt nervös. Jag tycker i allmänhet väldigt illa om masspsykoser. Ett annat exempel på ett töcken som drabbade Sverige var ju när Christer Fuglesang åkte upp i rymden. Alla var så glada och tycktes stundom vilja brista ut i sång bara för att fira att en svensk var uppe i rymden. Jaha? Jag vill veta; 1. Varför är alla så glada för att en svensk man i 50-årsåldern är i rymden? 2. Varför frågar ingen honom varför han prioriterat sin infantila dröm om att sväva i tyngdlöshet framför sina barn? Tror inte att en kvinna hade undkommit sådana frågor. 3. Varför tror alla att man på allvar har som högsta dröm att få träffa Fuglesang? Jag är mycket ointresserad av att prata med honom om huruvida han frös eller inte när han var i skeppet. Jag är också mycket ointresserad av att få veta hur pulvermat smakar (jag vet redan hur det smakar dessutom). Det är helt orimligt att vara över 10 år och faktiskt vilja träffa honom. Det är det.

Uppdatering. Från AB på nätet, Åsa Linderborg har läst Fuglesangs bok. Jag visste att det var nåt lurt.

Ett enda argument

Dåligt med bloggande. Vansinnigt oinspirerad och irriterad hela tiden. Addera då att jag tvingats fatta viktiga och avgörande beslut som kommer påverka i alla fall det närmaste året så har vi ett perfekt recept på tilltagande yrsel som tycks eskalera utan att någonsin nå sin kulmen. Onekligen besvärande.

Jag läser tidningar på nätet och möts av en "artikel" där jag får veta vilka underkläder jag ska ha i höst. Jag ska enligt AB vara "syndig och söt". Såklart jag ska, då kanske männen tycker om mig, godkänner, älskar och accepterar mig. Jag läser vidare, Bert Karlsson tillåts breda ut sig, han är upprörd och ordinerar viktnedgång till någon kvinnlig deltagare i Idol. När, och detta är en uppriktig undran, får vi se någon kritisera utseendet hos någon av de deltagande männen? Nej just det, de ska bedömas efter sånginsats och förmågan att entusiasmera. Det är bara kvinnor som ska bedömas efter sitt utseende. Jag läser att män tjänar i snitt 4300 kr mer i månaden än kvinnor och får även lite tips på hur jag som kvinna ska löneförhandla, jag ska använda min ilska på bästa sätt. Ja vet du vad, nog ska jag använda min ilska men knappast där. Om man inte år 2007 ens nått konsensus om att det handlar om strukturellt förtryck och patriarkala strukturer, ja då vet jag inte. Om någon, dessa tre vidriga artiklar till trots, kan ge mig ett enda rimligt argument till varför jag överhuvudtaget ens ska försöka förmå att stiga upp ur sängen imorgon så är jag idel öra. Idel öra. Bring it on.

10 år

I maj hade jag, med kort avbrott (för Jönköping av alla ställen) bott i Helsingborg i 10 år. Flytten var ingen trevlig historia så den föredrar jag att inte tänka på. Nu gjorde sig för övrigt arvet påmint, hur förklarar man annars att jag omedelbart tänkte - men tänk hur många som, ja ok - nu släpper vi det. Vi flyttade från huset till en lägenhet, en liten lägenhet. Jag och mamma. Syster bodde med pappa ett stenkast bort i vindsvåning. Andra systrar på andra ställen. Jag vet att jag hatade det i början och kände mig som kusinen från landet och jag var 12 år och skulle börja sexan och alla sa fula ord och alla flickor vägrade spela fotboll. Det passade inte pojkarna att flickorna blev lite svettiga och, subversiva tanke, hade lite tävlingsinstinkt och kanske tyckte det var kul med fysisk aktivitet. Flickor ska ju sitta stilla och föra lågmälda konversationer. Det visste inte jag men man lär sig fort. Jag vet att jag inte hade cykelhjälm på mig och fick därför inte vara cykelpolis. På vilket sätt det skulle vara ett straff begriper jag fortfarande i denna dag inte. Sen blev det högstadie och jag ville åh så gärna gå i fotbollsklass men det blev inte så. Wieselgrensskolan hade djup inverkan på mig. Något annat går inte att säga. Det var här jag blev lite kär i vikarien som jämt nynnade "always look at the bright side of life" och det var här jag fick hålla i nutidsorienteringen på fredagarna för att samhällsläraren blev så trött på mig som jämt stoltserade med alla rätt och blev irriterade på mina klasskamrater för deras okunskap och det var hit jag på darrande ben och med gråt i halsen gick när det var dags för utvecklingssamtal. Jag började tidigt i livet att räkna ner utvecklingssamtalen och på högstadiet , det vill säga på de allra sista, fick jag följa med mamma och pappa. Mest var jag orolig att de skulle bli arga och besvikna på mig. Bra saker sades men så brukade det vara det där om att vara dominant (jag tror det är det mest ångestframkallande ordet jag vet, än idag), pratig och något annat som är förbjudet för flickor att vara. Jag hade bra betyg när jag gick ut högstadiet och valde långt om länge Nicolaiskolan och samhällsvetenskaplig linje med ekonomisk inriktning. Det var nära att jag valde Hotell & Restaurang, mycket nära. Faiblessen för storkök i all ära men nej, det finns annat som är viktigare. Och det är ju inte som att jag inte jobbat på restaurang i mina dar, alldeles utan HR-linjen. Det blev alltså Nicolaiskolan. Mycket bra och mycket dåliga tre år. Det är svårt och ligger lite för nära i tid (!) för att summera redan nu.

Det var i Helsingborg jag ringde ner till partiets lokal på Gasverksgatan och sa att jag vill gå med i förbundet. Jag har i och för sig ljugit om det i olika sammanhang, ofta när jag pratat med sympare. Jag brukade säga att jag var arg för att det finns så många orättvisor som ingen gör något åt. Nåja. Det var här jag var tonåring och upplevde de årens fasor, även om jag såhär i efterhand kan konstatera att det handlade inte bara om tonårsilska. Det var här jag upptäckte vänskapen, kamratskapet och försiktigt, tafatt och blygt närmade mig kärleken. Det var här jag formades och upplevde saker som berört på djupet och ändrat mycket. Det var här jag träffade M. Min fina M som lärde mig så mycket och som gjort mig till en lite bättre människa. Men nu är den slut, min och Helsingborgs kärlekshistoria. Jag ska flytta, jag ska säga hejdå till lilla Helsingborg och jag vet inte om jag någonsin återvänder. Jag vet inte om jag vill och jag vet inte om jag inte vill och det spelar ingen roll.

Såhär är det respektive ska det bli.

Läs läs läs

Lite, inte vet jag, innan dagen-sätter-gång-läsning från igår. Lättfattlig och koncis. Mer av samma finns här och är läsvärt men får det att vända sig en aning i magen.

Ansats

Såhär verkar det som att jag tänkt mig det hela. Jag tänkte läsa mig till vad kärleken egentligen är. Precis så som psykopater gör, de studerar människor för att lära sig beteenden och hur olika känslor uttrycks. Det går ju inte, det förstår jag ju på ett rent intellektuellt plan, att läsa sig till kärlekens noter men det är så jag gör. Jag undrar, läser mig till och försöker förhålla mig till och kanske rent av adopterar hela synsättet. Nu vad det gäller detta är jag relativt kräsen. Det behöver vara bra, väldigt bra. Det kanske är därför jag konsumerat så kopiösa mängder litteratur den senaste tiden, jag har letat efter något att luta mig lite emot. Nog nu med naiva teorier.

"Naken och skamlös eller i darrande rädsla

skänk dina blommande

läppar till mig: till maj har vi aldrig levat

jag och mitt hjärta

i det liv vi har levt

finns bara hundratals april"

"I kyssar på munnen

eller på hand,

i skälvningen hos kroppar

nära mig

ska tändas

samma röda

brand

som flammar

i min republik"

"Dina ögon är eldiga

Och dina ögonbryns bågar raknar till ett streck

Kom istället hit,

hit där mina väldiga

tafatta händer

emot dig sträcks"

eller kanske

"Med varje fiber i min kropp och varje nevros i min hjärna längtar jag till dig. När jag sover drömmer jag om dig och när jag är vaken är det dig, min tanke kretsar kring. (...) Jag törs inte skriva hur kär jag håller dig. Min penna har så länge gått i tjänst hos tanken, att den skulle ha glömt att gjuta formen åt känslan, om den någon gång kunnat. Allt vad jag rör vid med ord, vill dela sig i logiska system och abstraheras".

"Kärleken, som skulle göra oss friska, gör oss sjuka, gjuter i nerver och blod en feber som förtär oss, för oss än ner mot förtvivlans avgrund och än upp till högsta lidelsestyrka; tar ifrån oss sömn, matlust, arbetsro. Trasar sönder istället för att hela. Vår kärlek blir lika onormal som våra möten få och korta. Kärleken är ingen medicin att taga en tesked varje månad".

Kanske

"Nu ser jag honom. Jag ser mycket riktigt hans raka rygg och duniga nacke först. Han klarar det. Röker inte ens, tittar bara obesvärat åt fel håll, som om han inte visste att jag borde komma härifrån. Jag vet inte hur mycket han anstränger sig. (...) Än en gång förvånas huden på min kind av att hans är så len. Han är mycket mjukare än jag. Jag är van vid skrovligare manskroppar. I just det där ögonblicket när mina käppar når hans lenhet kan jag nästan le. Jag försöker andas in, men han luktar ingenting. Inget särskiljande".

Eller

"Vi har inget skydd mot kärleken

inget skydd mot livet,

inget skydd mot döden,

inget skydd.

Så skyddslösa är vi.

Det ligger nästan något storslaget i det"

Kille jag gillar

Äntligen hittar jag någon mer som förstått det oerhört stora och i grunden viktiga i att göra väl avvägda prioriteringar. Det ÄR viktigt att göra mogna överväganden och sedan komma fram till vad som är viktigast och näst viktigast. Det har han verkligen lyckats med och blir man inte lite tårögd av hans ödmjukhet? Söt!

Högriskmatch kräver åtgärder

Det är mitten av november, det är inte nån sån där kalenderbestämt skämtdag. Det är synd för jag hoppades verkligen att det här var ett skämt. Så verkar det alltså inte vara.

Själv är jag lite förvånad över det faktumet att något som rör sport fick plats på bloggen. Man upphör inte att förvånas.

En runda till

Har inte sett detta förren nu men orkar faktiskt inte riktigt formulera mig. Jag blir bara så trött. Säkert någon annan som skriver bra och det har ju skrivits om det innan.

Behaga, det är det vi gör

Är det detta som är oket, förbannelsen jag måste bära enkom för att jag är kvinna? Kanske är det, nej, det är - det måste, vara patriarkatet. Alternativet är alldeles för svårt att hantera, att det skulle vara jag, min personlighet, det ibland djupt ångestfyllda inuti och behoven som påminner om, nej det går inte. Alternativet går inte, det är för sorgligt. Det måste vara strukturella mekanismer. Att behaga. Kvinna - behaga!

På hösten är kvinnan som vackrast

säger reklamen för något klädesmärke och jag tänker att det är patriarkatet. Det är därför det är så jävla provocerande med kvinnor som inte inordnar sig, som vägrar acceptera att finnas för att behaga och skänka män njutning, att deras existens värderas och bedöms av männen. De kvinnorna är de allra modigaste och de är allt jag vill vara. Istället tror jag att jag är sådan. Jag tror att jag är fri, självständig och medveten. Jag är grundlurad. Jag är mer lurad än alla som gick på de fagra orden om (m) som ett arbetarparti - om inte ännu värre. Sannolikt. Jag är en kvinna. Jag ska, jag måste behaga. Det är sorgligt och insikten drabbar precis som vilket grovt våld som helst. Inte desto mindre inbillar jag mig att grunden till förändring är insikten. Det brukar vara en trygg tillflyktsort och en tanke att vila lite i. Ännu vet jag inte om det är så men åh, jag hoppas. Men hur tar det sig uttryck - behagandet? Jag rodnar. Sällan har stolthet och självrespekt fått stryka på foten så mycket som när ambitionerna att behaga och vara till lags gör sig påminda och pockar på uppmärksamhet. Påminda är ett ganska passivt ord, det speglar inte riktigt frenesin och intensiteten som behovet, plikten för med sig. Säkert passar mitt lilla medelklassuppror (ordet finns inte, jag vet) in i ett mönster för lama försök till motstånd.

Jag tänkte ett tag att det kanske är sexualiteten, det kanske är där man måste börja. Göra en ny revolt för tydligen är backlashen fundamental. Kvinnlig sexualitet är tabutabutabu och man måste ju börja någonstans. För en gångs skull kanske bejaka och behaga några andra än männen. Återvändsgränd de luxe, kan jag berätta. En kvinna får inte vilja ha sex utan att fantisera om livslånga förpliktelser, isstatyer och servetter vikta som svanar på det kommande bröllopet. Ursäkta, men jag tror att 1700-talet ringde och ville ha tillbaka sin syn på kvinnlig sexualitet. Kvinna - behaga! Aldrig har män blivit så provocerade som när styrkeförhållandena förskjuts några millimeter. Med rätta, i och för sig.

Kanske är jag fel ute? Kanske krigar jag bara med mig själv, en hungrande kvinna som desperat söker skjuta över all skuld? Kanske är det faktum att jag reflekterar över om det här är patriarkala strukturer eller ett utslag av en inte så klädsam del i min personlighet också DET en del av det strukturella förtrycket. Eller så är jag bara nästa Maja Lundgren. Henne borde inte förlaget publicerat säger de som vet. Hon är ju så uppenbart galen. Jag tror inte det, jag tror att hon är en mycket, mycket arg kvinna som inte blev älskad av den hon ville skulle älska henne. Men det är en helt annan diskussion (kolla senaste Bang!).

I alla fall, det kanske är förälskelsen som är förklaringen? Men problemet är att jag inte känner förälskelsen så speciellt väl. Jag har inte, och det erkänns med viss motvillighet, inte varit så mån om att stifta bekantskap heller för den delen. Jag har aldrig lockats av att bli `drabbad´. Eller så, och nu är jag tillbaka på ruta ett, duperar jag mig själv på ett förvisso utstuderat och raffinerat vis. Men även om det är så så reser det nya frågor, hurdan är då förälskelsen om den manifesterar sig själv i försök att, ja - behaga. Då känner jag den fel, det lilla jag känner den. Sorgliga, reaktionära och bittra tanke.

Jag friserar bokhyllan (chic lit bort, deckare bort, nobelpristagare fram), jag anpassar mitt klädval, jag sätter upp håret, jag släpper ut det igen och knycker på nacken, tvekar, vet inte. Jag provar glasögonen med svarta markerade skalmar, jag byter till de mer diskreta och kan inte bstämma mig. Jag påminner mig, prata inte om det, prata heller om det. Verka inte angelägen, skratta inte för högt och bli för helvete inte full. Jag anstränger mig för att dricka öl men nej, ska jag? Nej, kvinnor dricker cider eller vitt vin. Cider är som saft tycker jag fast med avsevärt mycket mer socker och vitt vin är för småbarn, jag vill så gärna ha rödvin. Men så ser jag helt plötsligt att jag ändå sitter och dricker något som är genomskinligt och det är inte en mojito trots att det är i princip det enda genomskinliga jag tycker om. Kvinna - behaga!

Att vara tacksam

Jag är så tacksam att någon tagit sig tid att sätta sig ner och lugnt, metodiskt och nyanserat förklara vad som är på gång i Iran. Det är på tiden. Tydligen skulle "ett militärt anfall mot Iran vara politiskt riskabelt". Åh, fy fan. Det är mycket bättre att anfalla länder där man inte riskerar någonting, inga fördömanden i internationella samfund, inga våldsamma reaktioner och ingen som räknar lik. Det är krig light och det vet vi ju nu, det är så inne.

Helvete. Läs här istället.

Pladdrigt

Upprorsmakare idag, tydligen. Vägrar, har ingen lust, tyar inte surfa den obligatoriska rundan, Aftobladet, DN, tusen andra tidningar, bloggar, blablabla och så vidare. Jag är på biblioteket och dränker mig i tidskrifter, magasin med blanka sidor och gamla nummer av en ansenlig mängd Ordfront, Arena, Bang och ja, ni fattar. En ledig måndag kan mycket väl vara den ultimata starten på veckan. Det, en groteskt stor ipod med vansinnigt bra musik, kaffe, nollgradigt ute och känslan av ett fundamentalt lugn är bra. Bibilioteket var länge sen jag bevistade, mest för att jag är ganska säker på att jag är skyldig dem en ansenlig summa pengar.

Jag läser Tiina Rosenbergs artikel om dels Hirdmans men också om Grönings porträtt av Alva Myrdal och så minns jag en gång när jag, blind av tonårsraseri (såklart) hatade en hel del. Jag vet att jag smsade någon och frågade om det är möjligt, tillåtet att avsky någon nära sådär mycket att man nästan går sönder och fick till svar; "läs Myrdal". Det var ett bra råd. Jag förstod rätt snart vad som menades men nu förstår jag nog ännu bättre.

Nej, jag har inte bestämt mig. Stolthet är ett mycket stort aber. Men jag är vuxen nu. Om jag tackar ja går det stick i stäv med vad jag planerat att ta mig för framöver, mitt tänkta förhållningssätt till människor och också det jag förespeglat min omgivning.

Show mercy

Mycket roligt. Hittade via Ali Esbati till oerhört underhållande artikel hos Röda Raketer och det är ju vansinnigt roligt. Fler kommentarer överflödiga. I alla fall, kom att tänka på det när jag läste detta . Mycket halvhjärtat och inte särskilt bra alls men ändå, lite kul.

Extra extra!!!

Det händer verkligen saker nu. Jag har fått ett mycket, mycket bra erbjudande som jag snarast måste bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till (och ni som nu gör associationer med erotiska äventyr bör en gång för alla göra upp med Freud). I alla fall, kort sammanställning med för och emot. För; spännande, tokbra erbjudande/chans, lukrativt samt det skulle vara väldigt roligt. Emot: spännande, boendesituationen, fördröjer den planerade återupptagningen av politiskt arbete samt att det innebär studieuppehåll och det vet ju alla att studieuppehåll nästan per definition innebär att man inte tar upp studierna igen och det vore ju faktiskt lite tråkigt. Jag måste bestämma mig i veckan, innan veckan är slut för att vara exakt. Och det vet jag ju hur jag reagerar på stress just nu. Jättebra.

Väldigt bra söndag i övrigt.

Ingen hejd

Det har verkligen spårat ur nu ser jag. Väder, info om söndagar och vad jag köper mest. Snart kanske jag tappar koncepten helt och publicerar en sån där Dagens-Outfit-Bild som jag förstått är så populärt. Då går det bra att skjuta mig, jag tror till och med att jag skulle föredra om någon hade den goda smaken att göra just det.

Söndag söndag

Ibland är det bara ljuvligt. Rätt sällan men ändå. Först en runda till jobbet men inte för att jobba, bara promenera och försöka njuta lite. Läkaren säger; stressa av så försvinner nackont samt yrsel. Fine, säger jag och försöker göra som hon säger. Sen ner till Dunkers, det är sannerligen på tiden att jag ser den här utställningen. Tack ska kommunen ha för personalkort. Och så brunch, såklart. Och inget dåligt samvete, läkaren sa att hon skulle remittera till sjukgymnast om det inte var bättre på återbesöket och jag är inte så intresserad av regelbundna besök hos sjukgymnasten.

Förr eller senare

Vilken mycket bättre dag idag har varit. Här är varför; det finns högtalare som är snygga och när man kommer hem så sätter man i sin ipod i den och så blir allt bra. Mer, det finns 20 000 poäng hos SAS att boka inrikesflyg för, tack ska jag ha. Det kommer mer, teaterbiljett nästan bokad och i och med detta också ett mycket kärt återseende. Dessutom, fler sådana inom loppet av bara några dagar. Det verkar vara något slags tema, hade ett igår också. Nåja, kärt och kärt men ett återseende var det i alla fall. Ordet kärt insinuerar lite väl mycket. Här kommer sista bra, ska äntligen läsa "Det tänkande hjärtat, boken om Alva Myrdal". Har glömt köpa men fick den i present idag, försenad födelsedagspresent. Mycket bra. Själv köpte jag bara Lessings "Martha" vilket får ses som en bedrift som går i självbehärskningens och sparsamhetens tecken. Jag och kronologi alltså. Ofattbart mycket pengar spenderas på böcker just nu. Böcker och skor kan vara de största utgiftsposterna nu.

Nu ska jag göra det här. Om det är lördag får man vara lite lat.

All time low

Jag är tydligen helt bottenlös, jag tänker kommentera vädret. Det blåser väldigt, väldigt mycket. Jag har ju bott här vid kusten i 10 år nu och därför vant mig men nu ska det bli storm verkar det som och jag är benägen att tro dem. Till och med danskarna har varsel och de har ofta rätt. Jag vet inte vad min poäng skulle vara, möjligen den att det ändå ibland är ganska behagligt med vinden som liksom ibland ger intrycket av att blåsa igenom en och ta med sig allt ont och dåligt. Det tycker jag om. Och ibland tänker jag att jag kommer sakna vinden sen när jag flyttar. Vinden och havet (amän vafan, är jag Ulf Lundell eller)? Nu spårar det, igen. Nu går jag. Jag ska köra ner till hamnen och titta på vinden såklart.

Dåligt

Detta kan vara en rekorddålig dag. Det betyder ju i och för sig inte så mycket, den senaste tiden har de dåliga dagarna förekommit med viss regelbundenhet. Idag är ändå alltså något slags rekord. Meningen var ju att blogga om viktiga saker. Att s k r i v a bra text. Att producera tänkvärd text om kanske kärlek, definitivt feminism och annat som man måste ha för att överleva. Tråkigt då bara att konstatera att det inte går. Det är borta och det verkar inte som att det kommer tillbaka. Jag trodde att avsaknaden på förmåga att skriva skulle försvinna i takt med att jag lärde mig balansera och blev bättre i allmänhet. Så var det alltså inte. Istället hånar datorn mig och jag känner mig handikappad. Jag är glad att saker från när jag var påläst och kunde uttrycka mig inte finns här. Lådor i källaren är bättre, då kan man inte läsa och minnas. Jag menar, jag var 16 år, kanske 17 och i sinom tid blev jag 18 och tonåren vinner överlägset mot åren därefter fram till nu. Är det inte sorgligt? Att läsa bloggar innebär hysterisk stress och jag får obotlig prestationsångest, vad annars är att förvänta? Men det slutar inte här, det slutar inte med oförmågan att skriva, nej varför skulle det? Jag har glömt så mycket. Förmågan att läsa en text, värdera innehållet, förhålla mig till det, självständigt formulera en åsikt och därmed kanske kritisera någon annans. Att uttrycka mig med hjälp av ett rakt och i sammanhanget passande språk. Att formulera mina tankar till rimliga argument som jag kan underbygga och känna mig trygg i. Någon förvissning om att jag kan och vet en hel del finns inte. Inte ens en ödmjuk sådan (vilken ju är att föredra, i de allra flesta fall). Idag, på lunchseminarie arrat av Timbro (goda mackor men kaffet köpte jag själv, någon måtta får det vara) satt jag och var så frustrerad att jag om jag kunnat hade krupit ur mitt skinn. Temat var förresten "Mångfald på arbetsmarknaden". Hursom, vissa djupt problematiska uppfattningar ventilerades och fick passera som sanningar och jag kunde inte säga något. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Mina impulser säger, det här är reaktionära och dåliga uppfattningar men jag kan inte som innan spalta upp förklaringar och anledningar till varför det är så. Jag köper tonvis med böcker, läser, sätter till och med i post it-lappar på det jag tycker om, försöker inspireras och väcka det som jag i alla fall vill inbilla mig en gång fanns. Men det verkar vara helt omöjligt. Och vad händer istället? Jo jag koketterar med min oförmåga och okunskap (jamen se ovan!) och får prata om helt andra saker än det som egentligen intresserar och berör mig. Det är verkligen tråkigt, sorgligt och patetiskt.

Ombyte förnöjer

Här bodde jag innan jag flyttade. Nu bor jag här istället. Jag trivs och jag tycker det är viktigt att man provar att bo på olika ställen. Det är mycket som är annorlunda, om man jämför nuvarande boendesituation och förra men vissa saker ändras alltså inte. Det är skönt att veta.

Lite väl kanske

Kanske, förhoppningsvis, blir detta enda gången jag länkar till Klick!. Men det är verkligen inte snällt att göra sådär. Det är mycket, mycket elakt. Därmed inte sagt att det inte är fnissigt.

Fint att hitta

Ibland blir man stolt och glad. Rätt sällan men ändå. När man väntar utomhus så blir det väldigt, väldigt kallt (för det är ju så att om inte snyggt och varmt är kompatibelt vinner snyggt - alla gånger). I alla fall. Då kan man ge upp den idén, gå in, köpa en kopp the (hur jag än stavar det kommer nån att irritera sig), ta DN och vinna en mycket stor seger. Efter en stund inser man att det inte är ett dugg farligt utan snarare försiktigt hemtrevligt. Där ser man.

Från en sak till en helt annan. Synd att vissa saker fungerar mycket bättre som tankar än som text. För tanken på att det känns bra att man har hittat och vet var man ska bege sig för att hämta lite ork och lite mer uthållighet är mycket mer behaglig än denna text, den är i princip bara patetiskt.

Infallsvinkel

Det är oerhört roligt med olika ingångar på de problem man inom (m) just nu på nära håll upplever. Det är inte frågan OM nya "skandaler" ska uppdagas utan NÄR. Etiska kommissioner är alltid bra tycker jag. Det är min genrella inställning. På samma sätt som jag välkomnar tidningen Journalistens chefredaktör Maria Aases förslag om en diskussion om journalisters etik och moral.

Alldeles tvärtom vad som var tänkt

Jag vet inte om jag är predestinerad för det här. Ibland tycker jag att, nej, jag tycker alltid att det är besvärligt -och nu söker jag efter ett annat, lite mer passande, ord- när de grundvalar som befäst hela ens existens rubbas. Det är inte så att de liksom försiktigt och med ömhet avlägsnas från de referensramar man har. De rycks och slits och förpassas bort från det som jag anser vara min värld. Nåja. Jag tänker mycket på det här nu. Jag tänker mycket på att jag inte hade tänkt skriva om sånt här. Inte här i alla fall. Jag tänker på att hur vet man? Hur vet man när det är så bra det blir? Tänk om jag har stampat och sargat helt i onödan. Den tanken gör mig så yr att jag nästan tappar fotfästet.

Och så tänker jag på barn. Och därmed på M. M som hade blivit världens bästa pappa. M som kommer att bli världens bästa far - bara inte till mina barn. Jag tänker att jag ett tag letade ursäkter för att skaffa barn tidigt. Jag brukade läsa vänners barntidningar och ivrigt räkna. Låt mig förklara, jag läste de där små faktarutorna och om mamman är 30 och barnet är 5 så fick de barn när hon var 25 och då är det bara några år kvar tills det är okej för oss. Eller så är det någon som är 40 och barnet är 12. Inte lika bra för då var hon 28 och då är det många år kvar. Och så fortsatte det. Mycket intensivt. Jag blev alltid så glad av artiklar om hur fertiliteten minskar efter 30 och om det var en faktaruta där det framgick att mamman var 23 när hon blev gravid. Ge. Mig. En. Ursäkt.

Så är det inte nu. Nu tänker jag på att det kommer dröja länge. Jag tänker på att jag inte vill träffa någon nu och när jag vill träffa någon kommer det säkert inte bli så och säkert kommer hjärtat gå sönder ett dussintals gånger och jag kommer börja tänka precis så som jag tänker nu, kanske behöver det inte vara precis enligt skolboken. Tänk att man kanske kan slippa det? Fast det tror jag inte. I alla fall, dessutom kommer vi (det finns inget vi!) behöva varit vi väldigt länge innan det blir ens lite aktuellt. Minst tre och ett halvt år. Minst.

Nu ångrar jag att jag skrev det här. Det är synd.

Är de på riktigt?

Det är ju faktiskt inte sant. Här är vad jag tycker; en gång är ingen gång, två gånger är inte heller nån gång och tre är för lite alternativt nu börjar det likna nåt. Så än så länge är han safe den där lilla gubben som envisas med att köra in i ladugårdar. Anyway. Måste bara uppdatera, det här är utan tvekan helt fantatstiskt. Helt fantastiskt.

Men flytta dig

En gång är ingen gång, två gånger är - lagom?

Business as usual

Men allvar. Jag förstår inte att man orkar bli upprörd och/eller förvånad över det här . Det är helt i sin ordning och följer ju ett mönster. Det är ganska tydligt att det handlar om människor som tycker att de står över lagen och kan strunta i de lagar och regler som de inte tycker om och som inte passar deras intressen. Suck. Jag ska också börja följa lagar selektivt. Exempelvis avskyr jag att stanna för röd gubbe (man blir ju så otålig) så jag tänker sluta göra det. Jag tänker också vägra lämna in min deklaration, det är ingen som har med att göra hur mycket jag tjänar. På tal om det, lovade inte Reinfeldt att fribeloppet skulle antingen höjas eller tas bort? Eftersom jag jobbade i somras (mycket) så kan jag inte ansöka om fullt studiemedel nu och då blir det ju så att jag måste fortsätta jobba trots heltidsstudier. Hej moment 22.